Denna operas hitlåt är ovanlig pga 1) väldigt kort och 2) skriven för den manliga huvudrollen.

”Fedora”
av Umberto Giordano.
Libretto: Arturo Colautti efter en pjäs av Victorien Sardou.
Med: Asmik Grigorian, Andrea Caré, Ola Eliasson, Sofie Asplund m.fl.
Kungliga hovkapellet och Kungliga operans kör.
Dirigent: Tobias Ringborg.
Scenografi, kostym och mask: Herbert Murauer.
Regi: Christof Loy.
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.
Speltid: 1 tim 35 min.

”Tortera kvinnorna!” var den franske dramatikern Victorien Sardous råd till unga pjäsförfattare. Det gjorde han själv väldigt framgångsrikt i bland annat ”La Tosca”, som senare förvandlades till en opera av Puccini, och i ”Fédora” som 1898 blev en opera i händerna på Umberto Giordano. Denne är mest känd för biopic-operan ”Andrea Chénier” och den aktuella uppsättningen av ”Fedora” är faktiskt den första i Skandinavien.

Fedora torteras av livet genom operans tre korta akter på ett sätt som liknar en tv-såpa: först blir hennes fästman skjuten och dör dagen innan de ska gifta sig, sedan får hon reda på att han varit en otrogen lögnhals, sedan blir det ännu värre. Det är action nonstop, och ständiga känsloutbrott, men musiken låter aldrig detta bottna i rollfigurerna på ett psykologiskt trovärdigt sätt, det hastas hela tiden vidare till nästa sensationella händelse eller komiska sidospår. 

Undantaget är Fedora själv, som Asmik Grigorian gör till en människa av kött och blod. Grigorian var fantastisk i ”Madama Butterfly” på Kungliga Operan häromåret och här bevisar hon återigen att hon är en operasångerska av absolut toppklass. Hon har inte bara en kraftfull och precis röst utan också förmåga till subtil gestaltning genom sitt agerande.

Andrea Carè är mindre övertygande som den manliga huvudrollen Loris Ipanov. Det är lite oklart varför han älskar Fedora, det finns ett stort avstånd mellan dem. Vilket å andra sidan kanske är en poäng med denna uppsättning: i slutet framhålls hennes ensamhet och utsatthet snarare än den försoning och kärlek som finns i texten. En operauppsättning kan svårligen ändra eller stryka repliker, men den kan framställa vissa som mer falska och halvhjärtade än vad som varit meningen, och så sker här.

Regissören Christof Loy är ofta kreativ på detta sätt. Liksom i hans snillrika uppsättning av ”Parsifal” leker han här med levande tavlor och ett rum i rummet, och trollar fram både en suddigt avlägsen musiksalong i 1800-talets Parissocietet och en schweizisk naturidyll med magiskt matt himmel. Användningen av filmprojektioner är mindre lyckad – käcka bakom kulisserna-filmsnuttar bryter fiktionens illusion.

Det är sympatiskt, rentav hedervärt, att mindre spelade verk från operahistorien sätts upp – det gör att man har överseende med att ”Fedora” inte är ett mästerverk. Tack vare Asmik Grigorian blir denna underhållningsbetonade thriller klart sevärd. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-12-12)