Stockholms kulturfestival
Mbongwana Star
Scen: Skeppsbron, Stockholm
Betyg: 5

Det finns sittdans och sittdans. Nsituvuidi ”Theo” Nzonza, den ena sångaren i kongolesiska Mbongwana Star, är liksom sextettens andre sångare Yakala ”Coco” Ngambali rullstolsburen. Men det hindrar inte honom från att rocka loss med kokande energi – han lyfter sig själv upp och ned i armstöden, han snurrar runt med sin rullstol, han slänger böljande rytmiskt med armarna och dansar bättre än de flesta som kan stå på sina ben. Det är fint att se. Men också helt förståeligt med tanke på hur musiken låter.

Theo och Coco är båda veteraner som i bandet Staff Benda Belili blev världsberömda i världsmusikkretsar. Men när de efter splittringen bildade ett nytt band, Mbongwana Star, tillsammans med fyra unga och enormt peppade musiker nådde de höjder som de inte varit i närheten av tidigare. Det berodde delvis på att gruppen hittade en kongenial producent: irländaren Liam Farrell, som gjorde debutalbumet ”From Kinshasa” till en av fjolårets läckraste musikupplevelser.

Live är låtarna igenkännliga men mycket mer furiöst framförda än på skiva. Gitarristen låter som en funkig Eddie Van Halen och får sitt instrument att tjuta som polissirener, trummisen bankar fram ljuvligt smattrande synkoperade rytmer, slagverkaren dansar och sjunger lika mycket som han spelar och basisten i rödfärgad mohikanfrisyr ser ut som en snäll jätte, han ler stolt varje gång han är inne i en bra groove, oerhört gullig.

Det är kanske frestande att jämföra ett svängigt band från en centralafrikansk storstad med Fela Kuti och annan afrobeat. Men rockiga Mbongwana Star låter snarare som en korsning mellan The Rapture, Konono No. 1 och Wilmer X. Det är musik som är hård, rak, snabb och intensivt livsbejakande på samma gång. Det är omöjligt att stå still när denna svängiga komet kraschar in i Skeppsbron, det finns ingen nåd, inga frågor.

Även om det inte finns utrymme för lugna stunder under konserten – debutalbumets ömsinta ballad ”Coco blues” spelas inte, symptomatiskt nog – är Mbongwana Star måna om variation och dynamik. I ena låten bubblar gitarren psykedeliskt, dränkt i effekter, i nästa bjuder gänget på ren discorock. Det är en fest som man aldrig vill ska ta slut. Efteråt är man som publik upprymd och tacksam, uppfylld av det livselixir som finns i all passionerat framförd musik. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-08-21)