Denna spelade han två gånger! Bra låt men konstigt extranummer?

Steve Mason 
Scen: Kägelbanan, Stockholm
Betyg: 3

Genren ”ensam man med gitarr” är en svår genre. Som tur är för Steve Mason tillhör han inte den genren och har aldrig gjort det. I slutet av nittiotalet blandade hans grupp The Beta Band indiepop och folkrock med hiphop och lekfull dub och blev oerhört stilbildande för nästföljande decenniums indieartister. 

Efter de kritikerhyllade men allt annat än kommersiellt framgångsrika åren med The Beta Band experimenterade Steve Mason bland annat med att klä sina sånger i electroproduktioner, vilket fick hans aktie att dala ytterligare. Först 2010 vågade han börja ge ut musik under sitt eget namn istället för diverse skojiga alias, med det fina och eftertänksamma albumet ”Boys outside”, och först då började hans karriär stabilisera sig. Han har nyss gett ut sitt tredje soloalbum ”Meet the humans”, ännu en fullträff.

Det som karakteriserar den mogne Steve Mason är att trots att han tagit steget till mer avskalad och traditionell singer/songwriter-pop så är han djupt präglad av sina år av experimenterande med musik där beats, loopar och spännande ljudlandskap är minst lika viktiga beståndsdelar som text och melodi. Det gör att han på skiva aldrig låter tråkig, det händer hela tiden någonting i musiken, den är alltid svängig i någon mening – samtidigt som hans låtskrivande är starkare, rakare och mer hjärtskärande än någonsin.

Men när han nu turnerar utan kompmusiker – hans konsert består av att han sätter sig på en pall, tar fram en akustisk gitarr och lirar – blir det som att han ignorerar det som gör honom speciell som artist. Steve Mason blir bara en ensam man med gitarr, och mycket av det som gör hans låtar intressanta går förlorat. När han spelar The Beta Bands ”Dr Baker” och ”Dry the rain” låter de fruktansvärt fattiga.

Steve Mason är på gott humör, sjunger fantastiskt bra med sin omisskännliga sångröst och flera av hans låtar håller definitivt för den nakna inramningen, särskilt den underbara ”A lot of love”. Men det blir ändå en lite väl jämntjock konsert, och att Mason är så avslappnad att han både spelar fel här och var och ägnar en stor del av mellansnacket åt att småprata med sina kompisar vid scenkanten gör att kvällen lite får karaktären av efterfest där en i sällskapet hittar en gitarr och får feeling. Han kan bättre än så.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-16)