även med på vårfall som är ute nu! 

Rock 
PJ Harvey
”The hope six demolition project”
(Universal)
Betyg: 4

PJ Harveys karriär kan beskrivas som en resa fram till och bort från succéalbumet ”Stories from the city, stories from the sea” från 2000. 

Den skivan, hennes femte, är hennes tråkigaste, mest polerade och minst personliga, men den blev hyllad av kritiker, belönad med det prestigefyllda Mercurypriset och en kommersiell framgång. Den markerade slutet på PJ Harveys tid som 90-talets mörka och aviga alternativrockdrottning, den fascinerande blandning av punkenergi, bluesgitarrer, gotisk teatralitet och råa texter som gjorde henne till en ikonisk artist. Och kanske var det ett steg PJ Harvey behövde ta.

Men efter framgångarna med ”Stories from the city, stories from the sea” var det som om PJ Harvey vaknade upp, äcklades av sin egen gestalt och tog en lång renande dusch. Hennes nästa skiva var den intima egenproducerade ”Uh huh her”, det första stapplande steget i att hitta tillbaka till konstnärlig ärlighet.

Därefter kom den mer intressanta ”White chalk” där hon bytte ut gitarr mot piano, sjöng i ett mycket högre register och skrev kusliga sånger som hade mer gemensamt med engelska 1800-talsförfattare än den amerikanska musiktradition hon dittills varit fixerad vid. Efter dessa hade hon samlat ihop tillräckligt mycket självförtroende för att skapa den storartade ”Let England shake”, det mest ambitiösa, egensinniga och lyckade projektet i hela hennes karriär.

Det genialiska med ”Let England shake” var inte bara att hon elegant vävde samman dåtid (första världskriget) och nutid (Irak) i hemlandet Englands vedervärdiga krigande, utan framför allt att hon klädde dessa låtar i en musikalisk dräkt som politisk musik sällan begåvas med: solklara poplåtar med piffiga arrangemang. Och den vackra sångrösten från ”White chalk” hade nu tryggt parkerat sig i den pånyttfödda PJ Harveys uttryck.

”The hope six demolition project” förhåller sig till ”Let England shake” som PJ Harveys andra skiva ”Rid of me” förhöll sig till debuten ”Dry”: inte så mycket en reaktion på föregångarens sound som en fördjupning av det, en vind i seglen som fortsätter blåsa, nu ännu kraftigare. Allt på ”The hope six demolition project” låter självklart och intuitivt, det är ett verk som brusar av skaparglädje.

Inom givna ramar, ska sägas – detta är lyxig men i grund och botten traditionell rock’n’roll, musik som hade kunnat spelas upp på 60-talet utan att misstas för något från en annan planet. Men det är rock med en förbluffande fräschör, en energi som bara brukar höras hos debutanter som är lyckligt omedvetna om exakt hur klichéartade rockens klichéer är. Den brukar inte höras hos fyrtiosexåriga artister som ger ut sitt nionde soloalbum,

Bluesen som präglade PJ Harveys unga år lärde henne två saker: att de melodier som naturligt trillar fram ur ett groove ofta är de starkaste och att man kan och bör sjunga med en sexig udd även när man inte sjunger om sex.

På detta album sjunger hon om klassamhällets brutalitet, empatifattig politik, flyktingars förluster, tiggande barn och kollektiv skuld. Kontrasten mellan musik och text känns aldrig som ett beräknande och självbelåtet konstgrepp, de delar nämligen samma angelägna och kontaktsökande tonfall.

Med ”The hope six demolition project” har PJ Harvey förvandlat sig själv till en gitarrpopversion av MIA,  lika överraskande som glädjande.

Bästa spår: ”The communityf of hope”, ”The wheel”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli