Mariah Carey
Scen: Ericson Globe, Stockholm
Betyg: 5

Mariah Carey käkar Beyoncé till frukost. Så stor är hon. Att hon är en av de mest framgångsrika artisterna någonsin är en sak, att hon har en tekniskt imponerande sångröst också egentligen sekundärt. Det hon framförallt har är en otrolig pondus som artist – en tyngd inte bara i egenskap av total diva utan också av en person varit med om många toppar och dalar i privatlivet och som, efter att slagfältets damm har lagt sig, kommit ut som både mäktigare och mänskligare.

Så när hon gör entré på Globen, 13 år efter sin förra och första Sverigekonsert, sjungande från en divan som bärs in av dansare i glittriga jackor, är det lätt att bli starstruck. Låten som hon sjunger är den episkt långa David Morales-remixen av ”Fantasy”, men alldeles i slutet av framförandet förvandlas låten och originalversionens glädjerusiga poprefräng bryter fram genom de biffiga houserytmerna. Det naiva och romantiska spränger den självmedvetna och coola ramen, det är starkt.

Samma subtila trick genomför Mariah Carey lite senare i konserten när hon i medleyt av hiphopinspirerade hittar låter den tillbakalutade g-funkremixen av ”Heartbreaker” övergå i originalversionen som bubblar av dansgolvsglädje. Jag skriker rakt ut, liksom alla andra som precis hade gett upp hoppet om att få höra denna låt. Så är det om man är en artist av Mariah Careys kaliber – det finns så många stora låtar i bagaget att det är omöjligt att göra alla fans nöjda.

Samtidigt är det just det hon gör. Mariah Carey spelar låtar från i princip hela sin karriär, från det tidiga nittiotalets ”Emotions” (som låter funkigare och bättre än på skiva) till det sena nollnolltalets sublimt svängiga ”Obsessed”. Tillsammans med sina körsångare tar hon sig an Boyz II Men-samarbetet ”One sweet day”, en märkligt lycklig ballad om att sakna en älskad person som har dött – en typ av sång som bara kan existera med religiösa förtecken. Den soultradition som Mariah Carey är en del av är kristen på ett väldigt amerikanskt vis, det är en religiositet som är livsbejakande hellre än sträng. 

Lika ultraamerikansk är den genre av bjussiga och mysglammiga konsert som Mariah Carey bjuder på, och det förvånar inte att hon innan hon gav sig ut på världsturné hade en fast show i Las Vegas. Ett härligt inslag är när Mariah Carey försvinner för att byta om och en körsångare ropar upp namnen för alla i bandet och dansarna, och noggrant informerar om vilken delstat var och en kommer från. Tom Tom Club-samplingen från ”Fantasy” dunkar i bakgrunden och i denna glada smältdegelstämning känns Donald Trump och den aggressiva rädslans segertåg avlägsen. 

De smöriga powerballaderna ”When you believe” och ”Hero” är egentligen ganska märkliga. Kliniskt befriade från svärta är de sånger inte för brustna hjärtan, inte heller lyckliga, utan för lugna men tomma hjärtan, som kan fyllas och få mening. Ett helt annat allvar finns i ”We belong together”, Mariah Careys gigantiska comebackhit från 2005 och hennes absoluta konstnärliga peak. När hon sjunger detta mästerverk, en låt som är både svängig och hjärtskärande, är hon sammanbiten och djupt innerlig. Att låten betyder mycket för henne understryks av att det är konsertens sista låt innan det obligatoriska extranumret ”Without you”. 

Men i extranumret är hon än en gång stjärnan, kungligheten, den proffsigt avslappnade divan, och när hon tar farväl är stämningen i lokalen genuint munter. I ”We belong together” visar hon däremot upp själens naknaste vrå, och varenda ton hon sjunger vill jag tatuera in.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-04)