Lisa Nilsson
Scen: Rival, Stockholm
Betyg: 3
Lisa Nilsson har aldrig riktigt passat in, hon har alltid legat steget före den musikaliska inkarnation som hon för tillfället har befunnit sig i. Hon var för soulig för den grälla popkostym som hon kläddes i på sina två första, engelskspråkiga skivor. Hon var för snäll och blyg för den coola Mary J Blige-på-svenska-gestalt som Mauro Scocco ville få henne till. Hon var för mycket av en sofistikerad diva för att bli en vardagsmysig vispopartist. Hon var för stel för att bli ett med det brasilianska svänget. Och hon var för personlig och integritetsfylld för att kunna sadla om till ödmjukt formbar musikalartist, trots succén med huvudrollen i ”Chicago”.
Samtidigt har två saker varit konstanta genom hela hennes karriär: den starka sångrösten, som bara har blivit tryggare och fylligare med åren, och statusen som folkkär artist. Den uppmärksamhetsvåg som ”Så mycket bättre” erbjuder är Lisa Nilsson perfekt rustad för att surfa på och vårens turné har varit framgångsrik på alla sätt. Den kulminerar med sex utsålda kvällar på Rival. På den första av dessa är stämningen är på topp både på scen och hos den sittande publiken.
Lisa Nilssons röst är i högform och hennes kompmusiker är excellent samspelta. Så vad är då problemet?
Problemet är låtarna. Lisa Nilsson dilemma är att när hon av förståeliga skäl tog sig ur samarbetet med Mauro Scocco efter några extremt framgångsrika år på nittiotalet, ett samarbete där hon aldrig hade full frihet och aldrig blev helt och hållet huvudperson i sin egen karriär, så började en lång och osäker jakt på låtmaterial som passade henne lika bra som Scoccos hade gjort. Även om hon då och då hittat rätt – som i ”Säg det igen”, i Bjørn Eidsvåg-duetten ”Mysteriet deg” eller i fjolårets Ted Gärdestad-cover ”I den stora sorgens famn” – så överskuggas allt av den emblematiska soulpop som hon skapade 1992. Faktiskt en milstolpe i den svenska soulhistorien.
Det innebär att det finns många tama låtar i Lisa Nilssons låtkatalog, och även en greatest hits-kavalkad, vilket är vad denna turné handlar om, innebär många sömniga stunder. Låtar med melodier utan finess, texter fulla av nödrim, fantasilösa arrangemang, refränger som aldrig tänder till. Det blir en del transportsträckor till de låtarna som verkligen griper tag.
Dessa griper dock tag med besked. ”Säg det igen” är en oerhört naken ballad, en bedjande dröm om att bli sedd, älskad, bekräftad och verklig, en låt som verkligen blottar strupen. Lisa Nilsson gestaltar den med full inlevelse och fantastisk röst, endast ackompanjerad av piano, och hon verkar själv tagen efteråt. Av de klassiska Mauro Scocco-låtarna görs ”Allt jag behöver” starkast, medan ”Varje gång jag ser dig” har fått ett lunkande tempo som gör att euforin går förlorad, och ”Himlen runt hörnet” saboteras av halvlyckade allsångsförsök.
Lisa Nilssons evighetslånga och lite väl spontana mellansnack drar ned helhetsintrycket. När hon ska prata allvar och tar upp situationen för de lidande människorna i och på flykt från Syrien får hon lite olyckligt allting att handla om henne själv och hennes störda sinnesro, och bjuder på tips och tricks för att skaka av sig empatins ångest. Hon tar också upp sexismen i musikbranschen, men skojar snart bort det med några horribla under bältet-skämt och poängen går förlorad.
Lisa Nilsson är en stor artist, men hon är fortfarande en lite förvirrad artist. Men det finns något positivt i det: sökandet är inte över, frågorna har inte slutat ställas, utvecklingen har inte stannat upp.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2016-04-10)