Sveriges Radios Symfoniorkester
Musik av Frédéric Chopin och Antonín Dvořák
Solist: Maria João Pires, piano
Dirigent: Daniel Harding
Längd: 1 h 50 min (inkl paus)
Betyg: 4

Chopin var en mästerlig pianist och tonsättare av stycken för solopiano, men orkestermusik behärskade han inte riktigt och var kanske aldrig riktigt intresserad av det heller – han hittade sin nisch och fördjupade hellre den än att försöka bli en ”total” tonsättare. Han komponerade sina två pianokonserter när han var ung och brådmogen och de tillhör verkligen inte hans konstnärligt mest intressanta verk. Men i den klassiska musikens värld har dessa pianokonserter ändå ganska hög status, kanske för att de helt enkelt fungerar i stora konsertsammanhang. 

Maria João Pires och Daniel Harding är dokumenterat fantastiska tillsammans, men i Chopins f-mollkonsert har de en särskild utmaning. Harding kämpar tappert med att få fram något substantiellt ur den kulissartade orkestermusiken, medan 71-åriga Pires på ett helt enastående vis förvandlar sig själv till en kaxig 20-årig kille som är medveten om sin begåvning och snart ska lämna sitt hemland Polen för den stora vida världen och aldrig återvända. 

Hon spelar med strålande klarhet, och aldrig någonsin i den ljuva andrasatsen förfaller hon till sötsliskig sentimentalitet, för i den 20-åriga Chopins huvud är det fina bara fint, den cyniskt beräknande är avlägset. Trots musikens lättviktighet skapar Pires något rörande. Det är skådespeleri på hög nivå.

Dvořáks nionde symfoni, ”Från den nya världen”, har en helt annan tyngd. Den tjeckiske mästaren komponerade den när han bodde i USA under några år och den präglas av lika mycket hemlängtan som Chopins pianokonsert längtar bort. Förutom att vara konstant melodiskt och dramatiskt tillfredsställande tycks den berätta en historia i fyra kapitel. 

I den första satsen finns frustration över nuet och ilsken hemlängtan, som övergår i blixtrande insikt om att ett återvändande är möjligt. Den andra satsen drömmer om hemlandets idyll och pendlar mellan lycka och oro. Den tredje satsen är ljudet av den stora resan över Atlanten och låter muntert äventyrlig. Och i den fjärde satsen anländer symfonins berättarjag till hemlandet – men känslan är inte triumfatorisk utan plågsamt ödesmättad, en chock och en bitterhet över att allt inte är som man mindes det. Ändå slutar symfonin i dur, som ett tillkämpat leende, ett bräckligt beslut om att livet måste bli bra ändå.

Harding dirigerar oerhört inkännande och gör effektfulla konstpauser i slutet av den andra satsen. Stämningen är andlös. Ett fantastiskt framförande av ett makalöst verk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-04-17)