Sista scenen i sista avsnittet av "Freaks and Geeks": Lindsay Weir och Kim Kelly möter upp med ett par Deadheads för att dra iväg och rocka loss på ett gäng Grateful Dead-konserter.

Jag har länge varit skeptisk till Grateful Dead, men förra veckan såg jag om "Freaks and Geeks" och kunde inte låta bli att bli rörd av den fina stämningen som råder när Lindsay i sista avsnittet löser sitt evighetsdilemma - att välja mellan att vara en good girl som gör bra ifrån sig i skolan och förbereder sig för en framtid på ett fint college, och att hänga med de coola slackersen som bara vill lyssna på tuff rock och inte är på väg någonstans - genom att upptäcka Grateful Dead. Genom att lyssna på deras skiva "American Beauty", som hade tio år på nacken i det 1980 då "Freaks and Geeks" utspelar sig, hittar hon en egen identitet: hon får dansa flummigt, drömma sig bort och känna sig fri. Det är rock, men inte den extremt königa rock som Daniel och Ken gillar, inte heller den störiga disco som Nick gillar, det är något som är eftertänksamt och fint men ändå rätt coolt.

Av någon anledning pallade jag inte ge Grateful Dead en chans första gången jag såg denna den bästa tv-serien någonsin (det var 2007), men jag gör det nu och jag gillar det. För mig har de länge fått symbolisera allt som var dåligt och falskt med 60-talets psykedeliska popmusik - när jag var superliten och upptäckte Beatles trodde jag att allt handlade om kärlek och att komma i kontakt med en magisk, förhöjd verklighet, en paradisisk harmoni, men när jag var tonåring och började beta av popmusikens historia insåg jag att den psykedeliska trenden handlade om hallucigena droger i första hand. Den besvikelsen har fortfarande inte riktigt lagt sig. Jag känner ett instinktivt hat när jag tänker på Jefferson Airplane, The Doors, Grateful Dead, Jimi Hendrix och diverse generiska Woodstock-hangarounds. You're all a bunch of liars! vill jag skrika. Självbedrägeri är ju också lögn. (Brasklapp: jag gillar Jefferson Airplanes "Today", flera låtar av Jimi Hendrix och hela Loves "Forever changes".)

Men det är inte Haight/Ashbury-versionen av Grateful Dead som jag tar mig an nu, utan det band som inspirerades av The Byrds "Sweetheart of the rodeo" och The Bands första skivor och bytte ut den psykedeliska rocken mot en jordnära, mjukt gungande folkrock. De tog detta steg med albumet "Workingman's Dead" och "American Beauty" kom snart därefter - dessa två räknas som de absoluta höjdpunkterna bland Grateful Deads studioalbum. Jag tog samtliga låtar från dessa två skivor och valde ut två fina låtar vardera från de tre studioalbum som kom därefter, som alla är rätt bra, och gjorde en playlist, lyssna gärna på den för den blev rätt nice! Grejen med denna musik är att det inte är "vacker" folkrock som till exempel Neil Youngs "After the gold rush", Joni Mitchells "Blue" eller The Bands "Whispering pines", det är något annat - musiken bär tydliga spår av att det är ett band som älskar att jamma, älskar mystik och inte övergett hippiekulturens ideal. Det är soft, och samtidigt lite flummig, rock - och när jag säger rock så menar jag inte riffglad kaxig rock, utan något som idag låter ganska snällt men som på den tiden förmodligen var ganska ballt: det är gitarr, det är trummor och det är musiker som har för ovårdat hår för att ha framgång på en anställningsintervju.

Grateful Dead slutade inte ta droger bara för att de ändrade sitt sound på detta vis, tvärtom accelerade deras knarkande och flera av bandmedlemmarna dog av överdoser eller fick andra allvarliga problem. Ändå är det inte samma "take drugs to make music to take drugs to"-estetik över denna era av deras historia som det var under deras 60-tal. Låtarna på denna playlist låter raka och innerliga, friska som en vind på höstens första dag. Deras rykte som utflippat liveband var dock oförändrat och blev bara mer maxat med åren, och det var detta rykte som fick Lindsay och Kim att hänga med några hardcorefans för att se ett gäng Grateful Dead-konserter. Deras liveskivor är dock en annan historia, jag försökte lyssna på deras klassiska "Live/Dead" från 1969 men det var lite för jobbig musik. Inte som låtarna på denna playlist. De är bara fina. Eller fin är kanske fel adjektiv - det är rock som helt enkelt är jävligt nice.