”Don Giovanni”
av Wolfgang Amadeus Mozart.
Libretto: Lorenzo Da Ponte.
Med: Peter Mattei, Anders Lorentzson, Mathias Zachariassen, Ingela Brimberg, Anna Eklund-Tarantino, Nils Gustén, Linus Börjesson, Hanna Husáhr.
Rebaroque under ledning av Maria Lindal.
Scen: Rikssalen, Kungliga Slottet, Stockholm

Förra veckan hade den nya säsongen av realityserien ”Paradise hotel” premiär. Don Giovanni eller Don Juan, i Mozarts och Da Pontes skepnad, är en karaktär hade passat utmärkt i det sammanhanget. Han lever för njutning och föraktar moral. Han ljuger och manipulerar skamlöst för att nå sina simpla mål: sexuella erövringar, ett gott skratt och bibehållen makt. Han är ensam men lycklig, fri från samvete.

Don Juan är dock ännu mer skrupelfri än de mest ökända ”Paradise hotel”-deltagarna. När pappan till en kvinna som han försökt förföra utmanar honom på duell dödar Don Juan den gamle mannen, och lider därefter inga som helst kval för detta. Inte ens när spöket efter den döde kommer för att ge Don Juan ett ultimatum – ångra dig och ändra på din syndiga livsstil, eller dö omedelbart och hamna i helvetet – ger libertinen efter. Det är just Don Juans orubbliga övertygelse om att han inte gör fel som gör honom till en fascinerande karaktär.

För att göra ”Don Giovanni” rättvisa krävs en sångare med en magnetisk utstrålning och stor pondus i sin röst. Det har Peter Mattei, som har gjort denna roll i många hyllade uppsättningar och kan den utan och innan. Mattei bär hela denna föreställning, som trots att den är konsertant känns väldigt dramatisk och levande, med fiffiga gestaltningar av all action.

Anna Eklund-Tarantino gör en sårad och orolig Donna Anna och Ingela Brimberg kontrasterar effektfullt som en energisk och passionerad Donna Elvira – båda sjunger förträffligt. Överlag är sångarna bra, och även om Nils Gusténs Leoporello och Linus Börjessons Masetto vokalt bleknar bredvid Mattei så kompenseras det av den fina kemi som finns mellan radarparet Don Juan och Leoporello, respektive kärleksparet Masetto och Zerlina.

Att klippa bort det moraliserande finalnumret, när den övriga ensemblen lyckligt pustar ut efter att Don Juan gått sitt öde till mötes, gör bara operan gott. Däremot är det lite tråkigt att även Donna Elviras sista möte med Don Juan, där hennes ömhet och hans känslokyla blottas på ett gripande sätt, fått stryka på foten. Men det är en marginell invändning mot detta starka framförande av ett 228 år gammalt verk som väckts till liv än en gång, genom de enda medel som behövs: storartade sångare, en utsökt orkester och en genuin kommunikation som binder alla samman.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-09-08)