Inspelning från 1968. Dirigent: Nadia Boulanger.

Tonsättarfestival 2015: Systrarna Boulanger

Konsert 14/10
Musik av Lili Boulanger, Nadia Boulanger, Gabriel Fauré, Francis Poulenc m.fl.
Med: Elin Rombo, Matilda Paulssson och Magnus Svensson
Scen: Grunewaldsalen, Stockholms konserthus, Stockholm
Betyg: 4

Konsert 15/10
Musik av Lili Boulanger, Nadia Boulanger, Claude Debussy och Gabriel Fauré
Kungliga filharmonikerna med Capella Catharinae, Katarina Kammarkör, Katarina Flickkör och Katarina Manskör
Solister: Katija Dragojevic, Göran Eliasson och David Weissglas
Dirigent: Marc Soustrot
Scen: Stockholms Konserthus, Stockholm
Betyg: 4

Den klassiska musikens motsvarighet till Francesca Woodman – den poetiska fotokonstens underbarn som dog alldeles för ung, och som just nu visas på Moderna museet i Stockholm – är fransyskan Lili Boulanger. Hon var en sensation: hade absolut gehör vid två års ålder, hängde på Paris musikkonservatorium som sexåring, började snart komponera och blev 1913 den första kvinnliga tonsättaren att vinna det prestigefyllda Prix de Rome. Claude Debussy, den franska konstmusikens störste mästare i modern tid, uttryckte sin beundran för henne, och hennes verk blev alltmer komplexa och starka ju äldre hon blev. Hon dog 1918 efter en lång tids sjukdom, endast 24 år gammal; hade hon levt längre hade hon nog utvecklats till en av modernismens stora tonsättare.

Hennes äldre syster Nadia var också tonsättare och musiker, men insåg att hon inte ägde samma oerhörda kreativa eld som Lili. Efter systerns död slutade Nadia att komponera. Likt Clara Schumann efter maken Roberts bortgång blev sorgen och självtvivlet för mycket, att hålla den saknades verk vid liv blev viktigare än att odla sitt eget konstnärskap. Men Nadia blev på sitt sätt också en ikon: dels som pionjär bland kvinnliga dirigenter, dels som lärare i komposition till många av 1900-talets giganter.

Att Stockholms konserthus nu viger sin årliga tonsättarfestival åt dessa systrar är en ren kulturgärning. För den fantastiska Lili Boulanger förtjänar verkligen att upptäckas av fler. Nadia Boulangers musik är också intressant, dock utan att vara ett lika stort utropstecken.

Sopranen Elin Rombo och mezzosopranen Matilda Paulsson bjuder tillsammans med pianisten Magnus Svensson på en väldigt njutbar romanskonsert med inkännande tolkningar, där skillnaden mellan systrarna blir tydlig. Nadias sånger är vackra – Lilis är fängslande. Sångerna av Nadias elev Leonard Bernstein som framförs är ren buskis, däremot är sångerna av mélodiemästaren Gabriel Fauré som avslutar konserten ljuvliga. Den generösa konserten bjuder även på sånger av Cécile Chaminade, Francis Poulenc och svenska Carin Malmlöf-Forssling (även de två sistnämnda var elever till Nadia).

Tonsättarfestivalens höjdpunkt är orkesterkonserten där Lili Boulangers mogna storskaliga verk framförs – dels de impressionistiska tvillingarna ”D’un matin de printemps” och ”D’un soir triste” som lämpligt nog får sällskap av två tredjedelar av Debussys ”Nocturnes”, dels de makalösa ”Psaume 130 (Du fond de l’abîme)” och ”Pie Jesu” som är ett gastkramande möte med existensens mörker. De framförs som en tvådelad alternativ dödsmässa och detta grepp fungerar förträffligt. Orkestern, den väldiga kören, den smygande orgeln och de två solisterna är i perfekt balans, och minst lika imponerande är tolvårige David Weissglas som sjunger som en ängel i finalen. Ångesten upplöses inte i ett fridfullt ljus utan i en ödslig skimrande mystik.

Lili Boulanger skrev ”Pie Jesu” från sin dödsbädd – dikterat för Nadia – och verket blundar inte för verklighetens brutalitet, men ger inte heller upp hoppet om konstens lugnande kraft, och vittnar om en konstnärlig integritet som sänder positiva chockvågor ända till vår tid och till evigheten. Nadia Boulangers tjusiga ”Fantaisie variée” för piano och orkester framförs tidigare under kvällen men känns ohjälpligen som en bagatell i sammanhanget.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli