Sveriges Radios Symfoniorkester
Musik av Jean Sibelius, Staffan Björklund och Felix Mendelssohn.
Solister: Susanne Francett (sopran), Lisa Viguier Vallgårda (harpa), Mats Wallin (basklarinett).
Dirigent: Daniel Harding.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Betyg: 3

Uruppföranden är viktiga för konstmusikens konserthus, de är livlinan som förhindrar denna del av musiklivet från att bli till hundra procent repertoarkonserverande. Och det är lätt att heja på en svensk samtida tonsättare som konkurrerar med titaner som varit parkerade på konserthusen i över hundra år.

Men det kan inte hjälpas: Staffan Björklunds ”Moonscapes”, som uruppförs denna kväll, är inte storartad musikkonst. I ett mischmasch av idéer och stilar – modernistiska orkesterexplosioner, gäckande tonalitet, jazzig basklarinett, dekorativa harpkaskader, en medeltida tysk kärleksdikt samt en i sig väldigt vacker dialog mellan Susanne Francetts starka solostämma och en älvlik kvintett av sångerskor – uppnår han inget annat än en postmodern bergochdalbana. Verket tycks inte kunna bestämma sig för om det ska skildra hednisk månrit eller astronomiskt drömmande, och blir varken eller.

Bättre är Sibelius ”Kareliasvit” som inleder konsertkvällen. Daniel Harding accentuerar det rytmiska trycket i svitens inledande del och plötsligt känns det som ett svängigt brassband trollas fram ur de finska skogarna, härligt. Den andra delen av sviten är dess höjdpunkt, här vi får njuta av Sibelius när han är som bäst: den bistra, kraftfulla skönheten. Den tredje och sista delen visar en annan viktig del av Sibelius, som dock åldrats mindre fördelaktigt: den muntert militanta heroiska nationalismen, här i form av en stolt leende marsch.

Mendelssohns ”Reformationssymfoni” är mer intressant än bra. På pappret handlar den om 300-årsfirandet av Martin Luthers kyrkoreform, men mellan raderna finns den judiska familjen Mendelssohns kamp för att assimileras i det tyska borgerliga samhället genom att konvertera till kristendomen. Musiken hyllar egentligen inte Gud och kanaliserar inte andlighet – den hyllar kyrkan och kanaliserar en längtan efter ett mänskligt sammanhang. Men detta sägs aldrig rakt ut i den torra, duktiga musiken – det är ett verk som känner sig självt för illa för att kunna beröra andra. Att Radiosymfonikerna spelar exemplariskt – förutom i den andra satsen, då det mjukt dansanta tempot av någon anledning förvandlats till ett stelt skuttande – kan inte ändra på den saken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-18)