Miguel
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4
Många har inspirerats av Prince, men de flesta har fastnat för samma element i ikonens artisteri: funken, de sexfixerade texterna, auteuridealet. Miguel har allt det där, men han har också ärvt ett par saker från Prince som de flesta hoppar över: det klassiska hantverksmässiga poplåtskrivandet och kärleken till skamlöst gitarrockande.
Det var när Miguel omfamnade de sistnämnda sakerna som han blommade ut som artist, med sitt andra album ”Kaleidoscope dream” som gav honom ett välförtjänt genombrott. Men redan innan dess var han en soulartist som stack ut från mängden – i ”Sure thing”, en av hans första singlar, fångade han åtråns dallrande knivsegg i en mörkt graviterande klubblåt.
Miguels senaste album ”Wildheart”, som släpptes i somras, är ljudet av en artist med nyinjicerat självförtroende som orädd följer alla sina musikaliska och textmässiga impulser, som blir alltmer personlig och har allt mindre att göra med den samtida R&B-scenen.
Han gör entré på Annexet i fransig jacka à la Mikael Rickfors i ”Vingar”, en av många utstyrslar under kvällen; ofta blottar han också sin Adonisvackra torso. Hans dansstil är unik: i ena sekunden hoppsparkar han och flaxar som en galen fågel, i den andra gör han perfekta James Brown-poser, i den tredje slingrar han med sina armar som en persisk magdansös. Hela tiden sjunger han makalöst bra, utan att luta sig mot förinspelad sång eller autotune. Han ler som en strålande sol, det upplyftande mellansnacket känns innerligt trots att det är inrepat och han får igång publiken med call and response-sång på ett sätt som känns i hela kroppen. Det är showmannamässig perfektion.
Det ösiga soundet är mer problematiskt. För även om många av Miguels låtar vilar på rockiga riff krävs det en viss återhållsamhet i framförandet för att musiken ska bli dynamisk och svängig, men hans band kör gasen i botten i varje låt. Det subtila och sexiga i Miguels musik förminskas, och vissa gamla hits (särskilt ”How many drinks” och ”Adorn”) är omarrangerade på gränsen till vanställda.
Men i stort sett är Miguels livesound i fas med hans låtmaterial, och hans två teman – att omfamna sexualitet och kärlek och att gå sin egen väg och älska sig själv – gör i kombination med hans bländande begåvning att konserten blir en rörande manifestation för livsbejakande.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-10-04)