Kungliga filharmonikerna
Musik av Anton Webern, Anders Eliasson och Franz Schubert
Solist: Janine Jansen
Dirigent: Daniel Blendulf
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 4

Det är kul att när den holländska stjärnviolinisten Janine Jansen kommer till Stockholm och framför en violinkonsert så väljer hon inte en av klassikerna som hon gjort succé med, utan Anders Eliassons ”Einsame Fahrt” från 2010. Att hon kommit i kontakt med Eliassons musik är dock inte så märkligt, eftersom hennes svenske make Daniel Blendulf dels har framfört Eliassons stråkkvartett som cellist, dels dirigerade uruppförandet av hans opera ”Karolinas sömn” 2012.

”Einsame Fahrt”, ensam färd, är slutpunkten för Eliassons resa in i den renodlade violinkonsertgenren, efter konserten för violin och stråkorkester (1992) och konserten för violin, piano och orkester (2005). Det är musik som är vacker men aldrig insmickrande, som pendlar mellan långa perioder av lugn respektive orolighet, och som slutar på ett helt briljant sätt, liksom mitt i steget. Jansen och Blendulf är perfekt synkade och tar sig an verket med stor inlevelse. Det är tråkigt att tonsättaren själv inte lever för att uppleva detta fina framförande, men glädjande att hans musik hålls vid liv.

Konserten bjuder även på musik av modernisten Anton Webern och protoromantikern Franz Schubert, som har fler beröringspunkter än man kanske tror. De inledde båda sina tonsättarbanor med att komponera sånger, och Webern gjorde orkesterarrangemang av flera av Schuberts verk.

Weberns ”Sex orkesterstycken”, tillägnade hans mamma som gick bort två år innan han komponerade denna korta svit, är ett verk fyllt av ångest som oftast är behärskad men som i den fjärde satsens begravningsmarsch blir högljudd, kladdig och oerhört mänsklig. Gripande musik, och Filharmonikerna blottar skickligt nyanserna i dess kompakta yta.

Schubert gav sin fjärde symfoni det lite gulligt brådmogna smeknamnet ”Den tragiska”, han var 19 när han komponerade den och varken hans liv eller hans konst hade fått den svärta som kom att prägla hans senare mästerverk. Nej, det finns ingen djup tragik i denna Mozartinspirerade symfoni, och Schubert hade här ännu inte lärt sig infoga sitt melodisnille i en symfonisk kontext. Likväl är det medryckande musik med en hunger efter att skapa, en otålighet i att utvecklas, och den pampiga finalen sitter som en smäck.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-10-23)