han spelade aldrig denna :( 

Salif Keita
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 3

Berättelsen om Salif Keita är på sätt och vis berättelsen om det fält som brukade kallas för världsmusik. På sjuttiotalet var han stjärna i sitt hemland Mali med gruppen Les Ambassadeurs som skapade något nytt och fräscht genom att blanda influenser från olika afrikanska och amerikanska länders musiktraditioner. På åttio- och nittiotalen blev han framgångsrik även i Europa och USA, tack vare slickt producerade och västanpassade skivor inspelade i den nya hemstaden Paris. Kring millennieskiftet flyttade han tillbaka till Mali och skapade musik med ett annat autenticitetsideal, och blev ännu bättre och ännu större.

Salif Keita på samma gång en ovanlig artist. På grund av att han är albino försköts han som ung av sin familj. Samtidigt ansågs hans beslut att bli musiker som opassande, eftersom han har kungligt blod – han är i rakt nedstigande led släkt med Soundiata Keita som grundade kejsardömet Mali på 1200-talet. Han var för ful och för fin på en och samma gång. Men han hade en fantastisk musikbegåvning och en sångröst som fått smeknamnet ”Afrikas gyllene röst”.

Denne gigant är nu 66 år gammal och, enligt vad han uppgav i en intervju i fjol, trött på både att turnera och ge ut skivor. Hans konsert är en smått frustrerande upplevelse, för även om musiken låter bra är den inte på långa vägar så bra som den skulle kunna ha blivit om huvudpersonen var lite mer engagerad. Den Salif Keita som genom låtar som den himmelska ”Ana na ming” skrev in sig i musikhistorien med glödande penna lyser med sin frånvaro denna kväll.

Salif Keita håller hela tiden distans. Han tar aldrig av sig sina svarta solglasögon eller sin hatt. Han sitter ner under större delen av konserten, och tittar varken på publiken eller på sitt band, han stirrar bara rakt fram och sjunger. Till skillnad från det fina bandet (i synnerhet den fantastiske koraspelaren Mamadou Diabaté) utstrålar han inte mycket värme, och även om hans röst fortfarande är stark har den förlorat något av sin mjuka innerlighet.

Mot slutet av konserten blir det ändå dans, kollektivt handklapp och god stämning. Men på grund av Salif Keitas kompakta lojhet lyfter aldrig kvällen riktigt. Kungen är snål, men han är fortfarande en kung.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2015-11-07)