Denna låt är med på vårskrud!

Pop
Hot Chip
”Why make sense?”
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Skillnaden mellan amerikansk och brittisk popmusik, om man generaliserar lite, är att det i Storbritannien finns en nördig, skivsamlande och analytisk ingång till musik som saknas i USA. En kärlek på distans, en vemodig längtan.

Mick Jagger och Keith Richards var besatta av blues och bildade The Rolling Stones för att imitera sina idoler, medan en amerikan som Gram Parsons hade en organisk relation till musiktraditionen. På 90-talet var Londontrion Saint Etienne besatta av att med samplingteknikens hjälp pussla ihop modern klubbkultur med ljudet av klassiska popsinglar, medan amerikanen Beck använde samma verktyg för att leka ihop lite loj alternativrock. Och på 00-talet var engelsmännen Hot Chip besatta av att väva samman hela den afroamerikanska musikhistorien – från gospel, soul och funk till electro, house och hiphop – med samtidens hippa indiemusik: taggig punkfunk, hypnotisk folktronica och melankoliska poplåtar. Medan amerikanska LCD Soundsystem gjorde ungefär samma sak men lite slängigare, lite mer avslappnat och med en mer rockig attityd.

Den ambitiösa kvintetten Hot Chip är helt enkelt väldigt engelska. De tillhör en kultur som ända sedan The Beatles har dyrkat popbandet som koncept. Man kan fråga sig om det fortfarande är möjligt att skapa genuint modern popmusik inom formatet ”band bestående av fem personer som lirar instrument” (exempel på andra format som står till buds: gränsöverskridande vokalist, genialisk producent/DJ, mystisk duo, flummigt kollektiv). Man kan också fråga sig om det är möjligt att som artist klämma ihop all musik man älskar, från alla tider och genrer, och utifrån denna häxgryta av influenser skapa något som både är poppigt lättillgängligt och laddat med personlighet, känslighet och sårbarhet.

Hot Chip besvarade båda dessa frågor jakande med sina fyra första album. Därefter slutade de gå i bräschen för morgondagens musik, men det hindrar inte bandet från att pumpa ut mångfasetterade poplåtar med kreativa arrangemang och fräscha rytmer.

I takt med att fyra av Hot Chips fem medlemmar alltmer har engagerat sig i olika solo- och sidoprojekt har modergruppen alltmer definierats som motsatsen till dessa. ”Why make sense?”, bandets sjätte fullängdare, fortsätter utvecklingen som började med förra albumet ”In our heads”: ett mer avskalat sound, ett mer intuitivt sväng, låtar som är roliga för bandet att spela live. Det är Hot Chips minst elektroniska skiva hittills. För första gången blottar de nostalgi: frontfigurerna Alexis Taylors och Joe Goddards kärlek till det tidiga 90-talets hiphop har fått dem att bjuda in Posdnous från De La Soul som gästrappare i ”Love is the future”. Som väl är strimlas musiken – och minnet av Posdnous ringrostiga rap – av en rusig violin i slutet av låten.

Den ömsinta balladen ”White wine and fried chicken” kan ses som en pendang till debutalbumets ”Crap Kraft dinner”: berättarjaget är äldre, livet har blivit bättre, ensamhet och skräpmat har bytts ut mot kärlek och en trevlig middag. ”Need you now” balanserar upp lyckoskildringarna med sitt desperata discogroove. Ren, oförblommad funk hörs i ”Started right” och ”Easy to get” medan det titelspårets slamriga groove är det närmaste rock Hot Chip har kommit.

Med ”Why make sense?” visar Hot Chip att de kan fortsätta utvecklas, och att fokus för dem numera ligger i att vara ett band som spelar svängiga låtar snarare än att skapa avantgardistisk popmusik. De har blivit mindre engelska och mer amerikanska, skulle man kunna säga.  

Bästa spår: ”Need you now”, ”Huarache lights”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-05-20)

BONUS: Lilla Hot Chip-albumguiden

”Coming on strong” (2004)
Debuten består av charmig minimalistisk electrofunk. Hot Chip sjunger att de är ”Down with Prince” och detta album är för dem vad den sparsmakade ”Dirty mind” var för Prince. ”Crap Kraft dinner” är den bästa ballad som gjorts om att äta halvfabrikat och hata livet.

”The warning” (2006)
Genombrottet. Plötsligt kändes Hot Chip som ett riktigt band, snarare än en duo med gästmusiker, och genom att blanda samtidens hetaste sound med unika arrangemang och välskrivna poplåtar inkarnerade bandet vad modern popmusik var, de var utvecklingens spjutspets.

”Made in the dark” (2008)
Bandet surfade på en våg av självförtroende och levererade en spretig experimentell skiva med en del rejäla frågetecken men också många magnifika låtar: svängiga hitsingeln ”Ready for the floor”, melankoliska ”Touch too much” och inte mindre än fyra vackra ballader.

”One life stand” (2010)
Hot Chips mästerverk. Det krångliga, intellektuellt distanserade och självmedvetna rensades bort och ersattes med raka Ibizadoftande discogrooves. Men framför allt skulpterade bandet fram tio perfekta poplåtar, alla med sin egen identitet och samtidigt sammanhörande.

”In our heads” (2012)
Det första Hot Chip-albumet som inte var bättre än föregångaren. Visserligen är inledande ”Motion sickness” kolossal och balladen ”Look at where we are” fin, men det är för mycket planlöst feelgood över skivan. Och den jobbiga ”Night and day” är en obegriplig singel.

BONUS 2: här är en playlist jag gjorde häromdagen med Hot Chips alla ballader (om man räknar "Burning up" som en ballad, men det gör jag nog), en väldigt njutbar timme!