Den här veckan har jag lyssnat mycket på Charlie Rich. Jag hade aldrig orkat ta mig an denne countrylegend förrän Patrik Forshage lade upp en bild på Instagram på en gammal CDR som Lennart Persson (R.I.P.) bränt åt honom med sina favoriter från Charlie Richs Sun-inspelningar. Jag gjorde en playlist med dessa låtar, och min vän Max favoritlåtar med Charlie Rich, samt en handfull andra godbitar som jag upptäckte på annat håll efter att ha läst om Charlie Rich. Lyssna - och upptäck en helt underbar artist. Det är såhär man vill att Elvis Presley ska låta, men typ aldrig lät, eller som Ray Charles ville låta när han gick in för country på 60-talet, men aldrig riktigt lyckades låta (fast både Elvis och Ray är ju helt okej). Men framför allt är det musik bortom referenser till andra artister, det är bara extremt underbar USA-romantisk musik. Valpigt studsig rock'n'roll (den tidiga och oskuldsfulla rocken, inte den kaxiga skräniga rocken) och oändligt blå ballader, musik för soliga eftermiddagar med chili och flasköl eller stilla nätter med minnen och lyktstolpar. Jag älskar det. Snart kanske jag är redo för den riktiga countryn. Men min utveckling på den punkten går i maklig takt. Jag var runt 18 när jag började lyssna på Gram Parsons, och 32 när jag nu börjar lyssna på Charlie Rich, det borde innebära att jag kommer börja lyssna på George Jones när jag är 46 (och typ gamla Carter Family-stenkakor när jag är 60)? Låter i och för sig rimligt. Lennart Persson ska ha sagt (till Tony Ernst tror jag) att det är först efter den tredje skilsmässan som man förstår country. Det finns en viss loserromantik i sådana uttalanden, liksom det gör i country i sig, men jag vill tro att man kan uppskatta musiken även utan sådana smärtokvitton. Eller "vill tro" - jag vet. Charlie Rich stiger fram till mikrofonen och sjunger rakt in i min själ.