Arvo Pärt 80 år
Medverkande (första konserten): Stråkkvartett ur Stockholms Sinfonietta (Bernt Lysell, June Gustafsson, Arne Stenlund och Pelle Hansen), Bengt Eklund (orgel, piano), Eric Schüldt (ciceron).
Medverkande (andra konserten): Radiokören, Stockholms Sinfonietta, Tõnu Kaljuste (dirigent).
Scen: Engelbrektskyrkan, Stockholm
Betyg: 5
I J.R.R. Tolkiens ”Sagan om ringen” dör trollkarlen Gandalf den Grå men återuppstår ännu mäktigare som Gandalf den Vita. Ungefär samma sak hände den estniska tonsättaren Arvo Pärt som var en framgångsrik postmodernist på 60-talet innan det en dag plötsligt sa stopp, han kunde inte komponera längre. När han efter åtta års tystnad plötsligt kom tillbaka 1976 med det korta pianostycket ”Für Alina” var det med en helt ny typ av musik, chockerande i sin strama innerlighet och skenbara enkelhet, en ironibefriad skönhetslängtan som var så långt från samtidens kaxigt komplicerade konstmusik som man kunde komma.
När tonsättaren nu firas med en minifestival i Engelbrektskyrkan är samtliga verk på programmet från 1976 och framåt. Den första konserten består av kammarmusik. Flankerade av två stycken för orgel – den dramatiska ”Annum per annum” och den ödmjukt bedjande ”Pari intervallo” – framförs klassikerna ”Für Alina” och ”Fratres” samt de fina stråkkvartettstyckena ”Psalom” och ”Summa”. Även ”Fratres” hörs i version för stråkkvartett, nästan lite synd eftersom versionen för piano och soloviolin är ännu starkare och bygger på kontrasten mellan orolig människosjäl och mjuk gudomlighet. I denna version är det evigheten som står i centrum, som konsertens ciceron Eric Schüldt påpekar. Men det är inte ett mindre intressant verk för det – det är som att gå ut ur Platons grotta och se direkt in i solljuset.
Den andra konserten ägnas åt musik för kör och stråkorkester och påminner om att Arvo Pärt kan spänna musklerna och skapa storskalig musikdramatik. Inledande lovsången ”Dopo la vittoria” som framförs a cappella börjar långt från Pärts patenterade kärvhet, och har nästan karaktären av en julsång, men blir efterhand med allvarsam. Den riktiga tyngden kommer dock först med nästa stycke, ”Salve regina”, vars avslutning blottar tragiken i jungfru Marias öde: hon är också en människa, en mor som förlorar sin son.
”L’abbé Agathon” skildrar berättelsen om fader Agaton som offrade sin kropp för att hjälpa en spetälsk. Sopranen Jenny Ohlsson Akre är flammande närvarande och barytonen Lars Johansson Brissman har en sorgset värdig pondus. Stycket bygger på dynamiken mellan dessa solister, kör och rytmiskt böljande stråkar, som i slutet – när den spetälske visar sig vara en ängel – blir kongenialt överjordiskt kusliga.
Starkast är finalen, ”Adam’s lament”. Den som hörde det svenska uruppförandet i Gustav Vasa kyrka 2010, även det med Tõnu Kaljuste som dirigent, minns ett hjärtskärande ångestskri klätt i oändligt vacker körsång och smakfulla stråkar. Verket är ännu mer drabbande nu – Radiokören och Stockholms Sinfonietta går in med full kraft och millimeterprecision, och Pärts gestaltning av Adams bittra utvisning från Edens trädgård väller fram i all sin smärtfyllda prakt. Återigen ser Pärt människan i en biblisk figur och gör dennes smärta till något som alla kan relatera till – ångesten i ett oåterkalleligt felsteg.
Samtidigt höjer Pärt religionen ovanför det mänskliga och kroppsliga. Hans konst är aldrig vare sig melankolisk eller lycklig, den erbjuder inte så mycket tröst som den erbjuder ett något i ett intet. Det är musik för den mänskliga själens postapokalyptiska tysta rum. Den tassar in och tänder försiktigt ett ljus, och det ljuset betyder allt.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-05-11)