PartyNextDoor
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3  

Den 21-åriga sångaren, låtskrivaren och producenten Jahron Brathwaite, mer känd som PartyNextDoor, kommer från Kanada. Det gör även hiphopstjärnan Drake, som signade honom till sitt skivbolag OVO Sound och lanserade den unga talangens första låtar på skivbolagets blogg precis efter att The Weeknd, en annan kanadensisk R&B-artist som givits en likadan uppbackning, hade tackat för hypen genom att gå till ett större skivbolag. Något som gissningsvis lämnade Drake och OVO-gänget snopna.

Men precis som när Sam Phillips på lilla Sun Records signade Jerry Lee Lewis efter att Elvis Presley dragit vidare kan substitutet visa sig vara ett fynd i sin egen rätt.  

Och ett fynd är PartyNextDoor utan tvekan. Hans sound ligger mitt emellan Drakes poppiga moderna hiphop och The Weeknds dekadensromantiska och sexfixerade soul, men han har ett mindre ego än båda. Faktum är att han är så ointresserad av rampljuset att han konsekvent tackar nej till intervjuer.   Live är han avslappnat utåtriktad, och gör inte mycket för att skapa en energisk stämning – något som i och för sig knappast behövs, eftersom den dans- och allsångssugna publiken är minst sagt övertänd. Publikens extatiska förtjusning får den utsålda konserten att framstå som bättre än vad den egentligen är.  

För PartyNextDoor gör inte riktigt sin läckra R&B rättvisa live. Han sjunger utan autotune, ett våghalsigt beslut eftersom han använder detta verktyg i alla sina inspelningar. Hans nakna sångröst är inte dålig men inte heller stark och känslobärande.  

Att melodierna är vaga känns som ett medvetet stilgrepp – PartyNextDoor handlar mer om sound och stämning än om omedelbara hits. Denna kvalitet slarvas dock bort eftersom låtarna avlöser varandra i rekordfart – 15 stycken på 30 minuter – innan PartyNextDoor plötsligt försvinner från scenen för en lång paus. När han till slut återvänder är stämningen loj – konserten har en hopplös dramaturgi.  

PartyNextDoor framstår lite som en DJ som spelar skivor och sjunger med i en mikrofon. Men i vissa ögonblick – som i ”Make a mil” eller avslutande ”Recognize” – är låtmaterialet så starkt att det, i kombination med den charm och den sångröst som artisten ändå har, får konserten att förtjäna publikhavets stormande entusiasm.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-03-27)