Än en gång har jag och mina vänner listat något vi gillar. Denna gång blev det rappare. Här är min lista. Motiveringarna blev allt längre ju närmre slutet av listan jag kom...
10. Redman
sån jävla kung
9. Lil Wayne
ok detta kommer inte falla i god jord hos alla. men när lil Wayne var som bäst (2005-2008) var han sinnessjukt bra - så begåvad, så produktiv, så oborstad och rå, så underhållande, och liksom av en slump också så hittig.
8. 2pac
ej att underskatta. rösten, flowet, glöden.
7. Z-Ro
känns lite konstigt att ha med honom på min topp 10 på ett sätt, för jag måste erkänna att jag inte lyssnat SVINmycket på honom. men jag älskar verkligen z-ro, dels för att han kan vara så avgrundsdjup emo på ett sätt som ingen annan rappare kommer i närheten av ("blast myself"!), dels för att han när han inte gör emolåtar är slött/apatiskt gangsta-nihilistisk på ett soft sätt (älskar när han förtydligar vad han menar och inte menar med "make it rain"), och inte minst för att han har en extremt nice röst och underbart flow. sjunga kan han också. en tvättäkta kung.
6. Nas
har gjort så jävla mycket skit. men det beror mest på att han är helt döv när det gäller att välja beats. nas vill ju bara rappa. och det älskar man ju iofs honom för. han har blivit kraftigt humorlös och gäspigt duktig med åren, men alla vet ju att när det väl glimmar till är han helt oantastlig.
5. Rakim
denna träige gubbe skapar rap med samma skråmässiga perfektion som en kyrkofönstermålare på medeltiden. han är mystisk utan att hans texter i sig inte är särskilt djupa. han har ett helt annat mindset än alla andra. han tillhör en annan värld, en annan tid. han var en outsider redan på 80-talet. vadå "i came in the door, said it before"? han befinner sig i en bubbla. en väldigt vacker bubbla. han pallar typ aldrig spela in musik men det verkar inte röra honom i ryggen. det finns fan ingen som är coolare än rakim.
4. Ghostface Killah
jag begränsar mig till en wu-dude. hur soft raekwon än är, hur genialisk rza än är, hur mysig gza än är, hur charmig odb än är så finns det ingen jag älskar mer än ghostface. få rappare lyckas få in så mycket personlighet i sin rap som han. extremt mycket passion, så mycket känslor hela tiden, han verkar svettas och spotta och gråta i varje låt, helt i gasen hela tiden. men inte på ett jobbigt sätt, utan på ett fint sätt. så nice också att han är så pass grym rappare att han kan krossa allt och alla när helst han känner för det ("the champ", "Daytona 500" etc etc) men oftast känner han inte för det utan för att sväva iväg i bisarrt allah mathematics-babbel ("nutmeg"?!) eller för att bli riktigt gosigt sentimental. men även när han är sentimental och rappar om sin barndom så är han full av svettig frustration. shit vilken hjälte.
3. The Notorious B.I.G.
det som är speciellt med denna låt, förutom ett gudomligt beat signerat buckwild, är att det är en historia som berättas två gånger. först genom en lång, perfekt rapvers. sedan som ett långt outro där biggie berättar exakt samma historia för några kompisar. sådär påhittig kunde han vara, kungen.
2. Kool G Rap
denna konstnär. han ÄR rap. och denna låt... jag brukar alltid tänka att om en enda låt ska definiera vad hiphop är så är det talk like sex. den kan de skicka upp i en sån satellit.
1. Q-Tip
några månader efter att min bror hade dött, för nästan exakt 18 år sedan, köpte jag a tribe called quests debutalbum. det var den första native tongues-skivan jag köpte, och den första hiphop jag lyssnade på efter att i över ett år bara brytt mig om britpop, bull swindie och ännu tristare alternative rock. men min bror, som alltid hade varit min ledstjärna när det gällde att upptäcka musik (tills jag blev "tuff" och trotsig, ett halvår innan han gick bort), hade pratat om native tongues och hur a tribe called quest, de la soul och jungle brothers hade sitt mysiga gäng ihop, hur allt hängde ihop. vi hade lyssnat på många av deras låtar genom åren, inte minst eftersom de var med i en massa skatefilmer, men inte fattat detta tidigare. så jag gjorde det till min mission att kolla upp native tongues, och i synnerhet att hitta en låt med jungle brothers och q-tip som vi hade hört i en skatefilm och älskat men inte hade en aning om vad den hette (b-sidan "promo no 2" visade det sig, många år senare). jag började lyssna på a tribe called quest liksom på kuppen och de blev min återkomst till hiphop (när jag slutade lyssna på det några år tidigare var "hiphop" för mig bara västkust och gangstrap, och jag var trött på det då, eller framför allt trött på störiga kickers i simrishamn, jag sökte efter något slags alternativ), en genre som jag nu slukade med allt glupskare aptit. atcq blev min favoritgrupp och q-tip blev min favoritrappare. det var inte bara hans röst som gjorde det, det var hans coola tonläge, han var liksom soft på riktigt, alla andra kändes tillgjorda. jag tyckte att atcq var den perfekta rapgruppen för de lyckades balansera ett sound som var kompromisslöst "street" med en snäll framtoning som jag som känslig medelklassunge hade lättare att relatera till än ilskna machothugs, men deras snällhet övergick aldrig i mesighet som hos många andra som följde i deras fotspår, de var fortfarande en hiphopgrupp med viss attityd (vilket man får tacka phife för ganska mycket). hur som helst. åren har gått men min kärlek till q-tip har bestått. han är nu mer verksam som grooveälskande dj än som artist som ger ut skivor, men han hänger kvar, han tjänar funken, han är lojal, och varken hans mjuka röst eller hans sympatiska framtoning har förändrats ett dugg. jag är väldigt glad att han finns där, att veta det. det är en sorts trygghet. han är som en gammal storebror för mig.
10. Redman
sån jävla kung
9. Lil Wayne
ok detta kommer inte falla i god jord hos alla. men när lil Wayne var som bäst (2005-2008) var han sinnessjukt bra - så begåvad, så produktiv, så oborstad och rå, så underhållande, och liksom av en slump också så hittig.
8. 2pac
ej att underskatta. rösten, flowet, glöden.
7. Z-Ro
känns lite konstigt att ha med honom på min topp 10 på ett sätt, för jag måste erkänna att jag inte lyssnat SVINmycket på honom. men jag älskar verkligen z-ro, dels för att han kan vara så avgrundsdjup emo på ett sätt som ingen annan rappare kommer i närheten av ("blast myself"!), dels för att han när han inte gör emolåtar är slött/apatiskt gangsta-nihilistisk på ett soft sätt (älskar när han förtydligar vad han menar och inte menar med "make it rain"), och inte minst för att han har en extremt nice röst och underbart flow. sjunga kan han också. en tvättäkta kung.
6. Nas
har gjort så jävla mycket skit. men det beror mest på att han är helt döv när det gäller att välja beats. nas vill ju bara rappa. och det älskar man ju iofs honom för. han har blivit kraftigt humorlös och gäspigt duktig med åren, men alla vet ju att när det väl glimmar till är han helt oantastlig.
5. Rakim
denna träige gubbe skapar rap med samma skråmässiga perfektion som en kyrkofönstermålare på medeltiden. han är mystisk utan att hans texter i sig inte är särskilt djupa. han har ett helt annat mindset än alla andra. han tillhör en annan värld, en annan tid. han var en outsider redan på 80-talet. vadå "i came in the door, said it before"? han befinner sig i en bubbla. en väldigt vacker bubbla. han pallar typ aldrig spela in musik men det verkar inte röra honom i ryggen. det finns fan ingen som är coolare än rakim.
4. Ghostface Killah
jag begränsar mig till en wu-dude. hur soft raekwon än är, hur genialisk rza än är, hur mysig gza än är, hur charmig odb än är så finns det ingen jag älskar mer än ghostface. få rappare lyckas få in så mycket personlighet i sin rap som han. extremt mycket passion, så mycket känslor hela tiden, han verkar svettas och spotta och gråta i varje låt, helt i gasen hela tiden. men inte på ett jobbigt sätt, utan på ett fint sätt. så nice också att han är så pass grym rappare att han kan krossa allt och alla när helst han känner för det ("the champ", "Daytona 500" etc etc) men oftast känner han inte för det utan för att sväva iväg i bisarrt allah mathematics-babbel ("nutmeg"?!) eller för att bli riktigt gosigt sentimental. men även när han är sentimental och rappar om sin barndom så är han full av svettig frustration. shit vilken hjälte.
3. The Notorious B.I.G.
det som är speciellt med denna låt, förutom ett gudomligt beat signerat buckwild, är att det är en historia som berättas två gånger. först genom en lång, perfekt rapvers. sedan som ett långt outro där biggie berättar exakt samma historia för några kompisar. sådär påhittig kunde han vara, kungen.
2. Kool G Rap
denna konstnär. han ÄR rap. och denna låt... jag brukar alltid tänka att om en enda låt ska definiera vad hiphop är så är det talk like sex. den kan de skicka upp i en sån satellit.
1. Q-Tip
några månader efter att min bror hade dött, för nästan exakt 18 år sedan, köpte jag a tribe called quests debutalbum. det var den första native tongues-skivan jag köpte, och den första hiphop jag lyssnade på efter att i över ett år bara brytt mig om britpop, bull swindie och ännu tristare alternative rock. men min bror, som alltid hade varit min ledstjärna när det gällde att upptäcka musik (tills jag blev "tuff" och trotsig, ett halvår innan han gick bort), hade pratat om native tongues och hur a tribe called quest, de la soul och jungle brothers hade sitt mysiga gäng ihop, hur allt hängde ihop. vi hade lyssnat på många av deras låtar genom åren, inte minst eftersom de var med i en massa skatefilmer, men inte fattat detta tidigare. så jag gjorde det till min mission att kolla upp native tongues, och i synnerhet att hitta en låt med jungle brothers och q-tip som vi hade hört i en skatefilm och älskat men inte hade en aning om vad den hette (b-sidan "promo no 2" visade det sig, många år senare). jag började lyssna på a tribe called quest liksom på kuppen och de blev min återkomst till hiphop (när jag slutade lyssna på det några år tidigare var "hiphop" för mig bara västkust och gangstrap, och jag var trött på det då, eller framför allt trött på störiga kickers i simrishamn, jag sökte efter något slags alternativ), en genre som jag nu slukade med allt glupskare aptit. atcq blev min favoritgrupp och q-tip blev min favoritrappare. det var inte bara hans röst som gjorde det, det var hans coola tonläge, han var liksom soft på riktigt, alla andra kändes tillgjorda. jag tyckte att atcq var den perfekta rapgruppen för de lyckades balansera ett sound som var kompromisslöst "street" med en snäll framtoning som jag som känslig medelklassunge hade lättare att relatera till än ilskna machothugs, men deras snällhet övergick aldrig i mesighet som hos många andra som följde i deras fotspår, de var fortfarande en hiphopgrupp med viss attityd (vilket man får tacka phife för ganska mycket). hur som helst. åren har gått men min kärlek till q-tip har bestått. han är nu mer verksam som grooveälskande dj än som artist som ger ut skivor, men han hänger kvar, han tjänar funken, han är lojal, och varken hans mjuka röst eller hans sympatiska framtoning har förändrats ett dugg. jag är väldigt glad att han finns där, att veta det. det är en sorts trygghet. han är som en gammal storebror för mig.