Matteuspassionen
av Johann Sebastian Bach
Eric Ericsons kammarkör med Helsingfors barockorkester och diskantkör från Adolf Fredriks musikklasser
Solister: Conny Thimander, Ditte Højgaard Andersen, Daniel Carlsson, Thomas Volle m.fl.
Dirigent: Fredrik Malmberg
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 4  

Passioner, musikaliska gestaltningar av korsfästelsen, är knutna till påsken och framförs vanligtvis i kyrkor. Att höra Johann Sebastian Bachs Matteuspassion i Konserthuset, en plats helt befriad från religion, två veckor innan påsk väcker därför frågan: går det att skilja Bach från kyrkan? Den kristna tron får ett allt svagare grepp om västvärldens människor, medan Bachs musik har en trollbindande kraft som aldrig tycks avta. Men går det att lyssna på denna musik som ”bara” musik?  

Ja och nej. För även om man inte behöver tro på Gud för att förlora sig i skönheten i Bachs konst kommer man inte ifrån att passionerna är djupt kristna. Dessa oratorier är det närmaste Bach kom opera: det är musikdramatik på hög nivå, med starka karaktärer och effektfull dramaturgi. Men det som skänker verket tyngd är att berättelsen är religiöst ödesmättad. Det är inte vem som helst som blir förrådd, fängslad, dömd, hånad, torterad och avrättad. Det är Guds son, mänsklighetens hopp.  

Att berättelsen slutar när Jesus fortfarande ligger i graven, innan återuppståndelsen, ger dramat en intensiv nukänsla. Passionen handlar om Jesus kropp mer än hans gudomlighet: han är en människa som mottar slag och spottloskor, och just därför blir verket så drabbande.  

Matteuspassionen är ett komplext konstverk. Bibels ord blandas med librettistens poetiska texter och gamla psalmer, framåtrörelsen sker både genom sjungna repliker, operalika arior och evangelistens berättande sång. Körerna byter ständigt skepnad – ibland representerar de en folkhop i dramat, ibland hela mänskligheten och ibland Jesus egen röst. På samma sätt varieras instrumenteringen på ett utsökt sätt. Bach tog fram allt sitt musikaliska kunnande, från orgelmelankoli till Vivaldienergi, för att skänka varje ögonblick exakt rätt uttryck.  

Dirigenten Fredrik Malmborg syr ihop ett värdigt och mäktigt framförande av kolossen. Bland solisterna imponerar tenoren Conny Thimander som evangelisten mest, han hittar till alla nyanser av denna roll, och även sopranen Ditte Højgaard Andersen är ljuvlig. Men det är framför allt musik skapad av, och för, ett stort kollektiv. Jag rekommenderar alla att upptäcka detta mästerverk – i eller utanför kyrkan.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-23)