från vinterljus (fast då är det Alfred Brendel som spelar, inte världens mest specielle pianist egentligen men jag gillar honom, mest pga hans Haydn- och Beethoven-inspelningar, han är en trygg gubbe liksom)

PS det var verkligen underbart att se "Pelléas et Mélisande" igår. Jag hade skrivit ut librettot, på franska med engelsk översättning intill, och satt och följde med i varenda replik vilket var bra eftersom 1) det är inte så lätt att hänga med i handlingen i en opera i konsertant framförande, och 2) språket i detta libretto är så bedövande bra. Det är ursprungligen en pjäs av belgaren Maurice Maetterlinck och tillhör den litterära rörelsen symbolismen, mest känd för sina franska poeter men detta var stilens definitiva sceniska verk. Symboltyngt, dunkelt, ödesmättat och gåtfullt - det är en drömd saga från medeltiden på samma sätt som Pierre Louÿs "Les chansons de Bilitis" från samma tid är en drömd diktsamling från antikens Grekland. Debussy gjorde något ovanligt: istället för att anlita en librettist för att anpassa dramat till mer sångvänlig opera tog han texten rakt av, gjorde melodier till alla repliker (som inte var på vers och inte var rimmade) och gjorde bara några justeringar genom att skippa vissa mindre nödvändiga partier. Richard Strauss gjorde exakt samma sak när han några år senare förvandlade Oscar Wildes pjäs "Salome" till opera. Och "Pelléas et Mélisande" är minst lika bra som "Salome", ja minst lika bra som "Tristan & Isolde", igår kändes det som att det var min absoluta favoritopera, ett verk som verkligen talade till mig. Att en opera kan vara på en och samma gång klassiskt romantiskt, suggestivt poetiskt och psykologiskt realistiskt, det är för mig ett under. Jag kände mig tacksam när jag gick därifrån, tacksam för att jag lever i denna värld, där verk som dessa har skapats och är möjliga att ta del av. Tack vare Maetterlinck och Debussy finns detta vackra, det existerar, och tack vare de fantastiska människorna i orkestern, sångarna och dirigenten Daniel Harding fick detta vackra väckas till framför mina ögon. Jag fick uppleva det. Jag var där. Wow. Fett. Jag promenerade därifrån ensam på Strandvägen och det var kallt och i den mörka himlen lyste vita stjärnor och gula flygplansljus. Det var som att promenera hem från ett kärleksmöte, mina steg var långsamma och lätta. Nästa år ska tydligen "Pelléas et Mélisande" sättas upp på Kungliga operan fick jag veta igår, underbar information, jag ska självklart gå dit. Frågan är om det kan bli lika bra som igår dock. Det hände visserligen absolut ingenting på scenen. Men det hände så otroligt mycket inuti mitt huvud. Mina öron och mina läsande ögon fick uppleva en operaföreställning som var nästintill perfekt. När Pelléas och Mélisande kysser varandra för sista gången, när de vet att Goulaud ser dem och att de är dödsdömda, då började jag gråta. Jag visste inte att man kunde göra det av en konsertant framförd opera. Men med ett så bra verk och med så bra musiker finns det inga gränser för hur berörd man kan bli.