Ikväll har jag varit i Sofia kyrka och lyssnat på ett framförande av Bachs h-mollmässa med Sofia Vokalensemble och Barockorkestern Tre Kronor. Det var bra. Jag insåg idag att jag faktiskt aldrig har lyssnat på hela h-mollmässan från början till slut, till skillnad från Bachs andra stora verk för kör och orkester, jag har typ varit lite rädd för den, den har status som kronan på verket i hans karriär som tonsättare av storskalig konstmusik. Han färdigställde den ett år före sin död och den har hyllats som the pinnacle of western civilization osv osv. Men idag lyssnade jag på den på Spotify och tyckte mycket om den, och när jag sedan hörde den live var det faktiskt (men undantag för partierna när basen sjöng solo) helt underbart. Inte alls krånglig och bombastisk musik, inte tung, utan mjuk och vacker på ett väldigt osentimentalt sätt (som min vän Eric Schüldt sa i ett radioprogram för några veckor sedan så är det just frånvaron av sentimentalitet som utmärker Bach). När jag slöt ögonen och lät mig omslutas av musiken var det faktiskt så himmelskt som man alltid föreställer sig att Bachs musik ska vara. Ibland blåste änglarna lyckligt i trumpeter. Ibland sjöng änglarna hjärtskärande vackert. Ibland virvlades man runt bland stämmorna och melodierna, man flög upp bortom de gyllene molnen, och jag kunde inte låta bli att sitta och le när det var som bäst, bara för att det var så jävla bra.

När jag var yngre, närmare bestämt när jag började plugga musikvetenskap för tio år sedan, kunde jag känna mig avundsjuk på de som var troende kristna - jag inbillade mig att de kunde nå ännu djupare in i Bachs musik än vad jag kunde, att skönheten drabbade dem ännu hårdare. Men jag inser nu att det inte handlar om att tro på Gud. Det handlar om att tro på skönheten. Att ha ett så pass öppet hjärta att man kan bli djupt berörd av den. Att den betyder något för en, att den känns meningsfull. Och jag tycker verkligen att stora konstupplevelser eller skönhetsupplevelser är meningsfulla. Livet är ju i grund och botten absurt: man lever och sedan ska man dö. Det finns ingen pardon. Det enda man kan göra är att försöka ha det lite bra så länge man kan. Försöka omge sig med människor som man tycker om och som får en att må bra. Försöka göra saker som man tycker om. Och försöka njuta av allt som det finns att njuta av. Bachs musik är en tröst mot existensens villkor på samma sätt som ett riktigt bra Louis C.K.-skämt eller en riktigt god mapu tofu är det.

Det är en underbar känsla att vara uppfylld av musikens kraft. Det känns som att man har fått ta del av en hemlighet, man vet plötsligt någonting som inte alla vet, man har sett någonting som inte alla har sett, man vill nästan fnissa nöjt åt det. När jag slöt mina ögon och lyssnade på Bachs h-mollmässa kände jag att ingenting kunde rå på mig, jag var bortom allt. The Radio Dept. sjöng "I don't need love, I've got my band" men jag känner mer "I don't need love, I've got my Bach". Så länge det finns skönhet och så länge jag får ta del av den kommer livet aldrig vara meningslöst.