Egon Schieles porträtt av Arnold Schönberg. Åh, sekelskiftets Wien!

Nyligen läste jag ut Thomas Manns roman "Doktor Faustus" som skrevs under andra världskriget och som handlar om en tonsättare som säljer sin själ till satan för att bli en briljant konstnär. Det är en bromance-tragedi (allt berättas av tonsättarens beundrande vän), och samtidigt en snitsig allegori för Tysklands och tyskhetens förfall under 1900-talets första hälft. Svinbra bok, väldigt speciell, och knepig, det tog väldigt lång tid för mig att ta mig igenom den. Precis som berättarjaget trånar efter sin genialiske vän på avstånd hela boken igenom (döden har skilt dem åt redan i början av boken, men även under deras vänskap befinner de sig i olika världar trots att de ses hela tiden, ungefär som Charles Ryder och Sebastian i "Brideshead revisited") känner man hur författaren Thomas Mann trånar på avstånd efter tysk kultur - han befann sig i bitter exil när han skrev boken.

Mann skildrar en djärv tonsättare som uppfinner en helt ny teknik för komponerande. Det han beskriver är tolvtonsmusiken som uppfanns av tonsättaren Arnold Schönberg i början av 1900-talet. Schönberg var ledare för "den nya tyska skolan" som förutom honom själv bestod av Alban Berg och Anton Webern, och detta gäng var en del av det fantastiska kulturlivet i Wien kring sekelskiftet 1900. Jag tycker man kan säga att ingen musik har varit så radikal i förhållande till det rådande klimatet som detta gängs musik. Folk verkligen hatade dem, förstod ingenting, mottagandet för Sex Pistols på 70-talet var ingenting i jämförelse. Den nya tyska skolan offrade allt som var vackert och naturligt med musik, och ersatte det med intellektuell modernism. Där och då klipptes för all framtid bandet mellan den bästa samtida konstmusiken och den breda publiken. Gemene man kunde uppskatta Bizets "Carmen" eller Wagners "Valkyrian" eller Debussys "Clair de lune". Men varken gemene man eller gamla musikexperter kunde uppskatta Schönbergs experiment med tolvtonsmusik och atonal musik.

Själv har jag varit lite rädd för att närma mig Schönberg. Hans något yngre kollega Alban Berg är lättare att tycka om, för hans musik är lite mer skönhetssträvande, dramatisk på ett sätt som känns känslomässigt logiskt. Hans opera "Wozzeck" är underbar och hans violinkonsert ännu bättre. När jag upptäckte Berg så kände jag nog att jag "slapp" lyssna på Schönberg. Jag kunde avfärda honom. Trodde jag. Men sedan upptäckte jag hans "Verklärte Nacht" och blev helt knäckt över hur bra den var - det är ett verk för stråksextett som Schönberg skrev efter att ha blivit förälskad i Mathilde von Zemlinsky, hans musiklärares syster, och efter det var livet förändrat, natten var förvandlad. Och sedan blev jag nyfiken när jag läste "Doktor Faustus". Och efter att ha njutit av Debussys "Pelléas et Mélisande" förra veckan kände jag att jag måste lyssna på Schönbergs orkesterverk med samma namn, som komponerades samtidigt som Debussys opera men helt utan att Schönberg kände till denna. Osis, för Debussys verk blev en megahit, medan Schönberg som säkert älskade Maetterlincks pjäs lika mycket som Debussy och la blod, svett och tårar för att fånga denna i en musikalisk skepnad, blev förpassad till skuggorna.

Jag har gjort en playlist som fokuserar på Arnold Schönbergs verk under åren 1899-1905. Han komponerade en del grejer innan 1899, men det var det året som "Verklärte Nacht" kom och det är hans första mästerverk. Och jag valde 1905 som slutår för 1906 kom hans kammarsymfoni som är ett ganska ambitiöst verk och ett par år efter den kom hans stråkkvartett nr 2 som är den första kompositionen med atonal musik, alltså helt freaky musik. Jag känner att jag fortfarande vill vänta lite med det atonala, men jag är nyfiken på den unga, megabegåvade och unika Schönberg.

Det blev en playlist som inte är så formmässigt snygg (46 spår, ingen numerologisk dröm) men som låter väldigt fin. Den börjar med "4 Lieder" (opus 2) från 1899 för röst och piano och här spelar ingen mindre än Glenn Gould piano. Sedan kommer "Verklärte Nacht" som man som lyssnare förhoppningsvis är lite uppvärmd inför vid det laget. Därefter "6 Lieder", opus 3, som skrevs 1899-1903, återigen med Gould på piano (varken jag eller Spotify bryr sig om vem som sjunger). Sedan blir det instrumentalt igen: "Pelleas und Melisande" från 1902-1903 med Deutsche Opers orkester. Glenn Gould och "sångaren" tittar fram igen efter det, med "8 Lieder" från 1903-1905 (intressant hur Schönberg publicerade fler och fler sånger för varje gång, det är som hans självförtroende ökade!). Efter det kommer stråkkvartett nr 1, Schönbergs största konstnärliga framgång sedan "Verklärte Nacht", från 1904-1905, en inspelning med LaSalle-kvartetten på Deutsche Grammophon. Därefter lite andrum i form av två "fragment", små pianostycken komponerade 1900-1901, som jag placerade där för att de passade där. Och så till slut en sammansmältning av Schönbergs kärlek till sånger och hans kärlek till orkestermusik: "6 Lieder" för soloröst och orkester, ett verk som blev klart 1905.

3 timmar och 14 minuter av den tidiga Arnold Schönberg. En kväll som åkallar anden av sekelskiftets Wien. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta. Det är inte musik som stryker medhårs, men under den taggiga ytan finns en alldeles speciell romantik. Modernismen sa ju: människan är så mycket mer, så obegripligt mycket mer. Obegripligheten fångades av den nya tyska skolan.