Jag tror det var Andres Lokko (i sin recension av Van Morrisons "The healing game" 1997) som först fick mig i kontakt med "The piper at the gates of dawn", det fristående kapitlet i Kenneth Grahames "The wind in the willows" ("Det susar i säven", det är en titel som är bra både på svenska och engelska faktiskt) som är en klassisk skildring av mötet med musikens magi. Visst, jag var redan innan dess medveten om att Pink Floyd hade döpt ett tidigt album till samma sak (hade aldrig hört det dock), och jag hade när jag var ännu yngre läst om ett dataspel som hette "Fate: gates of dawn", men jag hade aldrig fattat referensen innan Andres förklarade den. Hur som helst. Ända sedan den där recensionen i Pop har jag tänkt att jag någon gång skulle ta och läsa det där kapitlet i "Det susar i säven", men det har aldrig blivit av, bland annat för att jag inte har någon kontakt med barnböcker. Men igår letade jag i alla fall upp det på google, och upptäckte att man kan läsa kapitlet i sin helhet här, vilket jag gjorde, och jag kan varmt rekommendera er att göra samma sak för det var oerhört mysig läsning.
Tidigare detta år läste jag Nikolai Groznis fantastiska roman "Wunderkind" och den påminde mig om hur mycket jag tycker om litterära skildringar av musikens kraft (det är bland annat därför E.T.A. Hoffmann är min favoritförfattare, han var även tonsättare och musikkritiker). Kenneth Grahame har ett helt annat ärende än Nikolai Grozni, det handlar inte om hjärtskärande romantik och mörk realism utan om mys och naturens under, ja det är helt enkelt skillnaden mellan en vuxenbok och en barnbok. Men jag tycker ändå otroligt mycket om detta kapitel, och den långa uppbyggnaden innan musikens ljus drabbar med full kraft. Jag var tvungen att lyssna på förspelet till Wagners "Lohengrin" samtidigt och det funkade faktiskt helt kongenialt (förutom att det tar längre tid att läsa texten än att lyssna på stycket, men man kan ju lyssna flera gånger), det är musik som fångar en magisk grynings långsamt framåtväxande ljus i all sin prakt. Ett hett tips med andra ord!
/.../
Then a change began slowly to declare itself. The horizon became clearer, field and tree came more into sight, and somehow with a different look; the mystery began to drop away from them. A bird piped suddenly, and was still; and a light breeze sprang up and set the reeds and bulrushes rustling. Rat, who was in the stern of the boat, while Mole sculled, sat up suddenly and listened with a passionate intentness. Mole, who with gentle strokes was just keeping the boat moving while he scanned the banks with care, looked at him with curiosity.
Tidigare detta år läste jag Nikolai Groznis fantastiska roman "Wunderkind" och den påminde mig om hur mycket jag tycker om litterära skildringar av musikens kraft (det är bland annat därför E.T.A. Hoffmann är min favoritförfattare, han var även tonsättare och musikkritiker). Kenneth Grahame har ett helt annat ärende än Nikolai Grozni, det handlar inte om hjärtskärande romantik och mörk realism utan om mys och naturens under, ja det är helt enkelt skillnaden mellan en vuxenbok och en barnbok. Men jag tycker ändå otroligt mycket om detta kapitel, och den långa uppbyggnaden innan musikens ljus drabbar med full kraft. Jag var tvungen att lyssna på förspelet till Wagners "Lohengrin" samtidigt och det funkade faktiskt helt kongenialt (förutom att det tar längre tid att läsa texten än att lyssna på stycket, men man kan ju lyssna flera gånger), det är musik som fångar en magisk grynings långsamt framåtväxande ljus i all sin prakt. Ett hett tips med andra ord!
/.../
Then a change began slowly to declare itself. The horizon became clearer, field and tree came more into sight, and somehow with a different look; the mystery began to drop away from them. A bird piped suddenly, and was still; and a light breeze sprang up and set the reeds and bulrushes rustling. Rat, who was in the stern of the boat, while Mole sculled, sat up suddenly and listened with a passionate intentness. Mole, who with gentle strokes was just keeping the boat moving while he scanned the banks with care, looked at him with curiosity.
'It's gone!' sighed the Rat, sinking back in his seat again. 'So beautiful and strange and new. Since it was to end so soon, I almost wish I had never heard it. For it has roused a longing in me that is pain, and nothing seems worth while but just to hear that sound once more and go on listening to it for ever. No! There it is again!' he cried, alert once more. Entranced, he was silent for a long space, spellbound.
'Now it passes on and I begin to lose it,' he said presently. 'O Mole! the beauty of it! The merry bubble and joy, the thin, clear, happy call of the distant piping! Such music I never dreamed of, and the call in it is stronger even than the music is sweet! Row on, Mole, row! For the music and the call must be for us.'
The Mole, greatly wondering, obeyed. 'I hear nothing myself,' he said, 'but the wind playing in the reeds and rushes and osiers.'
The Rat never answered, if indeed he heard. Rapt, transported, trembling, he was possessed in all his senses by this new divine thing that caught up his helpless soul and swung and dandled it, a powerless but happy infant in a strong sustaining grasp.
In silence Mole rowed steadily, and soon they came to a point where the river divided, a long backwater branching off to one side. With a slight movement of his head Rat, who had long dropped the rudder-lines, directed the rower to take the backwater. The creeping tide of light gained and gained, and now they could see the colour of the flowers that gemmed the water's edge.
'Clearer and nearer still,' cried the Rat joyously. 'Now you must surely hear it! Ah— at last— I see you do!'
Breathless and transfixed the Mole stopped rowing as the liquid run of that glad piping broke on him like a wave, caught him up, and possessed him utterly. He saw the tears on his comrade's cheeks, and bowed his head and understood. For a space they hung there, brushed by the purple loose-strife that fringed the bank; then the clear imperious summons that marched hand-in-hand with the intoxicating melody imposed its will on Mole, and mechanically he bent to his oars again. And the light grew steadily stronger, but no birds sang as they were wont to do at the approach of dawn; and but for the heavenly music all was marvellously still.
/.../
/.../