nick drake

Publicerat i: Allmänt


Våren 2000 eller 2001 gick en dokumentär på SVT om Nick Drake. Jag såg den, blev djupt tagen och gick dagen efter till Folk å Rock i Lund och köpte Nick Drakes första skiva "Five leaves left". "Ha, du också?" sa killen i kassan, "Så många som såg dokumentären som kommit in och köpt skivan idag, det kommer bli veckans mest sålda platta." Jag log artigt men var sårad in i själen över att vara så ospeciell, att jag hade läst om skivan i Pop #10 flera år tidigare gjorde ju ingen skillnad. Hur som helst, jag gick hem och lyssnade på skivan och snart hade varken tv-dokumentärer, skivaffärspersonal eller min egen originalitet någon betydelse - det enda som fanns var Nick Drake och hans fantastiska sånger. Jag blev ett fan där och då, köpte i rask takt Nick Drakes övriga två skivor och lät dem bli ett soundtrack till det sista kapitlet av mina tonår. Jag noterade roat hur Belle & Sebastian hade snott sitt sound rakt av från "Hazey Jane II". Jag njöt av att höra "Fly" i Wes Andersons "The Royal Tenenbaums". Men annars gled jag och Nick Drake långsamt isär, även om jag inte slutade tycka väldigt mycket om honom. Hans skivor hade varit soundtracket till ensamhet och svårmod, men det var inte så mycket av den varan i mina twenties. Hur som helst. Nyligen började jag lyssna på honom igen, och det var underbart. Men jag upptäckte att det finns två typer av Nick Drake-låtar: de som präglas av en mer eller mindre uppenbar melankoli, och de som präglas av en mer eller mindre innerlig munterhet. Det är i den första kategorin som Nick Drake verkligen kommer till sin rätt, tycker jag. "Time has told me" som inleder hans första album har jag aldrig riktigt gillat, den är liksom för positiv, nästan kvalmig. Och andra skivan "Bryter layter" har många låtar som är väldigt bra, men som inte låter så mycket Nick Drake egentligen, de känns en smula krystade, ett försök att vara poppig och lättillgänglig. Tredje skivan "Pink moon" däremot, där han inte kunde eller ville dölja sitt mörker, den är rå och avskalad, den är toppen rakt igenom. Jag har gjort en playlist med Nick Drakes i mitt tycke 20 bästa låtar, samtliga från den förstnämnda kategorin låtar, jag ville att det skulle bli en homogen lista. Lyssna och njut. Det finns många som kan göra fina folkpoplåtar. Men det finns bara en som kan spinna ett nät av mystiska akustiska gitarrer och mjuka men dunkla sångpålägg så som Nick Drake gör. Älskar Robert Kirbys stråkarrangemang också. Att sjunka in i den här musiken är som att bli en fågel som flaxar fram över de engelska ängarna och kullarna. Jag tänker ofta på att flyga när jag hör musik som jag älskar.