Foto: Markus Gårder
Son of heaven
av: Moto Osada
Libretto: Kerstin Perski
Regi: Nils Spangenberg
Med: Jakob Högström, Wiktor Sundqvist, Johanna Rudström, Daniel Carlsson, Richard Hamrin, Karin Osbeck m.fl.
Vadstena-akademiens orkester
Dirigent: David Björkman
Scen: Vadstena slott
Den pinfärska operan ”Son of heaven” är ett triangeldrama om en far och två söner. Visst, fadern råkar vara Qin Shi Huangdi, Kinas första kejsare, mannen som på 200-talet före vår tideräkning enade riket, byggde ihop den kinesiska muren, skapade den bisarra terrakottaarmén och var så besatt av att bli odödlig att han dog av att äta giftiga ”odödlighetspiller” som han beställt av hovets alkemister och läkare. Men operan handlar inte så mycket om honom (han är för övrigt huvudperson i Tan Duns uppmärksammade opera ”The first emperor” från 2006) som om hans såriga relationer till sina söner, som båda tog sitt liv efter faderns död. Detta är bra – berättelsens mänskliga dimension blir ett ankare i detta verk som gärna vill sväva omkring i orientalism, drömscener och oförutsägbara melodier.
Kejsaren har skickat iväg sin äldsta son Fusu i krig som straff för att han opponerat sig mot honom. Den yngre sonen Huhai är en självupptagen slarver som är sur för att han inte är den som kommer ärva makten, och inte blir det bättre av att pappan säger rakt ut till honom att han varken har stolthet eller hjärna. Allt är som bäddat för att Huhai ska konspirera tillsammans med den bittre eunucken Zhao Gao och den orolige rådgivaren Li Si för att styra om ödet.
Bristen på kvinnliga karaktärer kompenseras av att sex odödliga andar berättar delar av historien likt en grekisk kör, och dessa roller görs av kvinnliga sångare. Extra laddat blir det när dessa odödliga tränger in i kejsarens och Huhais drömmar och samtalar med dem i skepnad av Fusu eller Kuan Yin, kejsarens döda hustru (genom hennes korta inhopp skohornas den operaobligatoriska kärlekshistorien in i handlingen). Men frånvaron av Fusu i egen hög person får triangeldramat att halta: det explosiva dämpas av att mötena inte äger rum på riktigt. En annan dramaturgisk obegriplighet är att de två morden som äger rum i den sista akten sker liksom i förbifarten, utan tyngd.
Moto Osadas första opera ”Four nights of dream” hade världspremiär på Vadstena-akademien 2008 och blev en kritikerframgång. Detta är hans andra opera, en treaktare som präglas av klassisk form och musikalisk lekfullhet – Huhais fylla i tredje akten är både kongenialt och komiskt fångat i toner. Ledmotivsteknik används via sound mer än melodier: varje gång Li Si gör entré hörs en distinkt elgitarr.
Barytonen Jakob Högström gör ett starkt porträtt av kejsaren, medan de övriga manliga sångarna tyvärr spelar över lite även om de sjunger bra (särskilt Daniel Carlsson som Zhao Gao). Att de odödliga rör sig stiliserat på ett noh-teater-inspirerat sätt känns klockrent; att Carlsson och Hamrin är lika karikatyrartat stela är en mindre god idé och förminskar effekten av kontrast mellan verklighet och andevärld.
Det finaste med ”Son of heaven” är samarbetet mellan rörelseregissören Clara Svärd, scenografen och kostymören Marika Feinsilber och de sex odödliga sångerskorna som rör sig (och den fiffiga scenografin) svepande över scenen i perfekt koreografi. Deras magnifika kläder vänds ut och in vid två viktiga tillfällen i handlingen – dödsinsikt och självinsikt – och när de i operans sista sekunder translikt slowmotiondansar i tystnad samtidigt som ljuset sakta ersätts av mörker blir man berörd på det där oförklarliga och underbara sättet.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-07-20)
Son of heaven
av: Moto Osada
Libretto: Kerstin Perski
Regi: Nils Spangenberg
Med: Jakob Högström, Wiktor Sundqvist, Johanna Rudström, Daniel Carlsson, Richard Hamrin, Karin Osbeck m.fl.
Vadstena-akademiens orkester
Dirigent: David Björkman
Scen: Vadstena slott
Den pinfärska operan ”Son of heaven” är ett triangeldrama om en far och två söner. Visst, fadern råkar vara Qin Shi Huangdi, Kinas första kejsare, mannen som på 200-talet före vår tideräkning enade riket, byggde ihop den kinesiska muren, skapade den bisarra terrakottaarmén och var så besatt av att bli odödlig att han dog av att äta giftiga ”odödlighetspiller” som han beställt av hovets alkemister och läkare. Men operan handlar inte så mycket om honom (han är för övrigt huvudperson i Tan Duns uppmärksammade opera ”The first emperor” från 2006) som om hans såriga relationer till sina söner, som båda tog sitt liv efter faderns död. Detta är bra – berättelsens mänskliga dimension blir ett ankare i detta verk som gärna vill sväva omkring i orientalism, drömscener och oförutsägbara melodier.
Kejsaren har skickat iväg sin äldsta son Fusu i krig som straff för att han opponerat sig mot honom. Den yngre sonen Huhai är en självupptagen slarver som är sur för att han inte är den som kommer ärva makten, och inte blir det bättre av att pappan säger rakt ut till honom att han varken har stolthet eller hjärna. Allt är som bäddat för att Huhai ska konspirera tillsammans med den bittre eunucken Zhao Gao och den orolige rådgivaren Li Si för att styra om ödet.
Bristen på kvinnliga karaktärer kompenseras av att sex odödliga andar berättar delar av historien likt en grekisk kör, och dessa roller görs av kvinnliga sångare. Extra laddat blir det när dessa odödliga tränger in i kejsarens och Huhais drömmar och samtalar med dem i skepnad av Fusu eller Kuan Yin, kejsarens döda hustru (genom hennes korta inhopp skohornas den operaobligatoriska kärlekshistorien in i handlingen). Men frånvaron av Fusu i egen hög person får triangeldramat att halta: det explosiva dämpas av att mötena inte äger rum på riktigt. En annan dramaturgisk obegriplighet är att de två morden som äger rum i den sista akten sker liksom i förbifarten, utan tyngd.
Moto Osadas första opera ”Four nights of dream” hade världspremiär på Vadstena-akademien 2008 och blev en kritikerframgång. Detta är hans andra opera, en treaktare som präglas av klassisk form och musikalisk lekfullhet – Huhais fylla i tredje akten är både kongenialt och komiskt fångat i toner. Ledmotivsteknik används via sound mer än melodier: varje gång Li Si gör entré hörs en distinkt elgitarr.
Barytonen Jakob Högström gör ett starkt porträtt av kejsaren, medan de övriga manliga sångarna tyvärr spelar över lite även om de sjunger bra (särskilt Daniel Carlsson som Zhao Gao). Att de odödliga rör sig stiliserat på ett noh-teater-inspirerat sätt känns klockrent; att Carlsson och Hamrin är lika karikatyrartat stela är en mindre god idé och förminskar effekten av kontrast mellan verklighet och andevärld.
Det finaste med ”Son of heaven” är samarbetet mellan rörelseregissören Clara Svärd, scenografen och kostymören Marika Feinsilber och de sex odödliga sångerskorna som rör sig (och den fiffiga scenografin) svepande över scenen i perfekt koreografi. Deras magnifika kläder vänds ut och in vid två viktiga tillfällen i handlingen – dödsinsikt och självinsikt – och när de i operans sista sekunder translikt slowmotiondansar i tystnad samtidigt som ljuset sakta ersätts av mörker blir man berörd på det där oförklarliga och underbara sättet.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-07-20)