Verk av Maurice Ravel
Solister: Sabine Devieilhe (sopran), Valérie Gabail (sopran), Hélène Hebrard (mezzosopran), Sophie Pondjiclis (mezzosopran), Julie Pastauraud (mezzosopran), François Piolino (tenor), Jean-François Lapointe (baryton), Eric Owens (basbaryton)
Mikaeli Kammarkör, Adolf Fredriks kyrkas junior- och diskantkör
Dirigent: Esa-Pekka Salonen
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 3

Opera i konsertant framförande blir allt vanligare på Berwaldhallen. De närmaste månaderna framförs Giuseppe Verdis ”Falstaff” och Claude Debussys ”Pelléas och Mélisande”, och denna kväll ges Maurice Ravels enaktsopera ”L’enfant et les sortilèges” tillsammans med ett annat sceniskt verk av Ravel, baletten ”Ma mère l’Oye”.

Esa-Pekka Salonen är perfekt som dirigent för Ravels musik, för hans mjuka, böljande stil ingjuter lite värme i en tonkonst som utmärks av intellektuell kyla, beräknad känslighet och en spöklik skönhet. Med sin exakta elegans ser Salonen samtidigt till att klarheten och skärpan i denna musik aldrig offras.

”Ma mère l’Oye” består av ett antal scener baserade på 1600-talsförfattaren Charles Perraults sagor – figurer som Tummeliten och miljöer som den förtrollade trädgården. Ravel närmar sig sagans värld med fascination, försiktighet och ömhet, men med så pass mycket distans att musiken aldrig låter riktigt magiskt, även om den är mycket vacker.

Även ”L’enfant et les sortilèges” tar sikte på barnens förtrollade värld. Denna ”lyriska fantasi” handlar om ett barn som, efter att ha varit olydig och bestraffats av sin mamma, får ett raseriutbrott och förstör saker i sitt rum. Men därefter får sakerna på ett magiskt sätt liv och blir snart hämndlystna och aggressiva. Den korta operan har många roller och Ravel ville att samma sångare skulle göra flera roller, vilket känns som en viktig poäng. Det utvecklar sig till ett märkligt maskspel, en spegelsal fylld av ständigt föränderliga identiteter. Det förstärker kusligheten i operan, och Ravel fokuserar mer på denna stämning än på dramaturgisk framåtrörelse.

Tyvärr har de olika sångarna väldigt olika ingångar till verket. Vissa satsar på lättsam tokrolig underhållning, medan andra, framförallt den fantastiska sopranen Sabine Devieilhe, tar sina roller på djupt allvar. Resultatet blir splittrat och osäkert – det blir svårt för publiken att ta det hela på allvar. Ravel måste ha varit medveten om de komiska kvaliteterna i sitt verk, men han hade nog ogärna sett det reduceras till en fnissfest. Det obehagliga och dramatiska tonas ned, vilket gör att slutet inte blir så mycket en lättnad som en liten antiklimax.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-25)