Maria Callas - wherever she is, som Michael Stipe skulle säga - gjorde "Casta Diva" från "Norma" till sin signaturaria. Men om man vill lyssna på hela operan rekommenderar jag den fantastiska inspelning som kom för ett par år sedan med Cecilia Bartoli i titelrollen, check it out.

”Norma”
av Vincenzo Bellini
Libretto: Felice Romani. Regi, kostym och dramaturgi: Mathias Clason. Medverkande: Anna Eklund-Tarantino, Paulina Pfeiffer, Michael Schmidberger, Mathias Zachariassen m.fl. ReBaroque med kör från Dala Floda och Stockholm. Dirigent och arrangemang: Jonas Dominique.
Scen: Rikssalen, Kungliga slottet, Stockholm
Betyg: 2

En odödlig operaklassiker från bel canto-eran. Sångare och kammarorkester i hög klass. En respektingivande lokal med en stolt musiktradition. Hur mycket kan egentligen gå fel?

En hel del, visar det sig tyvärr.

Denna uppsättning av Bellinis ”Norma” är en halvscenisk operaföreställning, vilket här innebär kostym och agerande men ingen scenografi. Professionella sångare och musiker blandas med glada amatörer i kören, som består av bybor från Syrholn i Dalarna – en del av det landstingsfinansierade projektet Musikdramatik för alla. Det är sympatiskt, men gör tillsammans med inslaget med dansande barn att det hela inte känns överdrivet seriöst.

Kostymen är minimalistisk på gränsen till slapp. ”Norma” utspelar sig i det av romarna ockuperade Gallien under vår tideräknings första århundrade, men det är svårt att se en romersk prokonsul framför sig när Mathias Zachariassen går omkring i vanliga vinterkängor och guldfärgade plastaccessoarer, eller en mäktig druidöverstepräst när Michael Schmidberger bär en stor mönstrad särk med lite oklart ludd fastsytt upptill.

Det påminner om Éric Rohmers sista film ”Astrées och Céladons kärlek”, i vilken den 87-årige regissören med minimal budget och tafflig regi försökte återskapa det hedniska Frankrike, med ofrivilligt komiskt resultat. (Detta stycke var jag tvungen att stryka av utrymmesskäl.)

Operan sjungs på italienska utan textmaskin, vilket i kombination med bristen på scenografi gör det svårt för publiken att hänga med i handlingen. Som kompensation dyker en berättare upp då och då, men hennes korta monologer är mer poetiskt vaga än förklarande. Dessutom kommer hon in för tidigt och drar sin avslutande monolog för första akten, och upplyser publiken om att det är dags för paus, innan den viktiga avslutningsscenen har hunnit äga rum.

Ännu mer störande är när dirigenten Jonas Dominique tvingas avbryta andra aktens mest dramatiska scen – mötet mellan Norma och den fångade Pollione – och tar om den från början. Anna Eklund-Tarantino som gör Norma är så osäker att hon ägnar hela denna scen åt att titta ned i ett notställ istället för att titta på mannen som får henne att gå under av kärlek och ångest. Det uppstår aldrig någon kemi dem emellan. Bättre är det mellan Zachariassens Pollione och Paulina Pfeiffers Adalgisa.

Pfeiffer är det bästa med denna uppsättning, hon sjunger med en styrka och inlevelse som är sorgligt frånvarande i den mer komplexa och intressanta titelrollen. En frustrerande upplevelse.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-18)