Kate Boy (+ Teen Daze)
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3

Kanske beror det på Brian Enos banbrytande idéer, kanske beror det på hiphopens och den elektroniska dansmusikens inflytande. Vad det än beror på så är det ett faktum: det mesta av dagens popmusik utgår från sound i första hand, och låtskrivande i andra hand. Det finns tusentals exempel på det, och Kate Boy är ett av dem.

Kate Boy påminner om Miike Snow i sin konstellation: två svenska låtskrivare och producenter (Markus Dextegen och Hampus Nordgren Hemlin) träffar en engelskspråkig sångare, låtskrivare och producent (australiensiskan Kate Akhurst), leker fram en låt i studion och resultatet, singeln ”Northern lights”, blir så bra att de bestämmer sig för att bilda ett band ihop. Tre år senare har trion skapat så många låtar att de kan turnera som huvudakt.

Eller har de det? Kate Boy har två bra saker: ett mäktigt sound, med köttiga beats och ett konsekvent mörker, och en strålande frontfigur i Kate Akhurst som har både en imponerande sångröst och en frapperande scennärvaro. Men de har inte mycket till låtar. Texterna är platta, melodierna är slappa och refrängerna låter designade för fotbollsarenor men inte för lyssnande individer.

Och även om de har ett tjusigt sound, en blandning av Icona Pop och Fever Ray, är just detta sound inte särskilt originellt i dagens svenska popklimat. Soundet kan inte på egen hand bära Kate Boy. Utan skarpa låtar är de dömda till ett opersonligt uttryck.

Desto bättre är förbandet, kanadensiska enmansprojektet Teen Daze. Även denna artist har snöat in på ett populärt sound, nämligen den moderna elektroniska indiesommaren: en sammansmältning av drömsk chillwave, kontemplativ ambient och Ibiza-doftande ravenostalgi. Live dominerar det sistnämnda, och det låter faktiskt hur bra som helst – bastrummorna pumpar på enkelt och effektivt, ackorden omsluter publiken och melodislingorna dansar iväg som små älvor.

Teen Daze försöker inte låta banbrytande och cool, och klistrar inte på något kokett svårmod för att skänka musiken djup, han tycks bara göra musik som han själv vill dansa till, och därför blir det så bra. En sådan opretentiös och emobefriad indietronica är man inte bortskämd med. Det borde ha varit Teen Daze som var kvällens huvudakt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-01-19)