Kungliga filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo 
Solister: Joakim Svenheden (violin) och Valur Pálsson (kontrabas)
Verk: Klas Torstensson, André Previn och Wolfgang Amadeus Mozart
Scen: Konserthuset, Stockholm
Betyg: 4


En konsertkvälls program kan förbrylla. Ett modernt och egensinnigt orkesterstycke av Klas Tortensson, en pastisch på senromantiken av André Previn och en klassisk symfoni av Mozart – vad är egentligen tanken med att sammanföra tre så olika verk som dessa?

Torstenssons ”Himmelen” är den avslutande delen i orkestertrilogin ”A cycle of the north” och får denna kväll sitt svenska uruppförande. Efter de två tidigare delarna, ”Fastlandet” och ”Polarhavet”, får den musikaliska resan här sitt slut med en stege som leder upp till himlen. Tonsättaren har sagt sig vara inspirerad av olika konstverk med Jakobs stege från Gamla Testamentet som motiv.

Stycket börjar och slutar med att stråkinstrumenten nästan ljudlöst skrapar stråkarna mot instrumentens kroppar och suggererar fram en bild av lugna, jämna vågor på ett stort hav – eller Guds andedräkt. Klättringen uppför stegen gestaltas också, och slutar överraskande med ett avsnitt med speldosa. Som för att säga att människans inträde i paradiset är en förvandling från härjad vuxen till lyckligt barn.

Previns dubbelkonsert för violin, kontrabas och orkester, även detta ett svenskt uruppförande, talar ett helt annat språk. Att det är ovanligt att höra kontrabas som solistinstrument är detta verks enda säljargument och det är inte starkt nog. Musiken babblar mycket men säger ingenting. Den korta introduktionen till den andra satsen, där kontrabas och violin sjunger en bebopinspirerad duett, hade kunnat växa till något intressant men slarvas bort. Föga förvånande är Previn mer känd som dirigent och pianist än som tonsättare.

Men allt är förlåtet när orkestern slimmas och bränner av Mozarts sista symfoni, den bländande perfekta Jupitersymfonin. Sakari Oramo dirigerar utan partitur men med ett konstant leende – detta är musik som han kan och älskar. Det är en fröjd att betrakta honom när musiken frammanas ur hans dansande händer. Mozarts dröm blir hans. Och när den sista satsen makalöst flätar samman barockens kontrapunkt med klassicismens sonatform, när Mozart höjer sig över musikhistorien, slår det mig att konsertens program visst är logiskt. Det är detta som är fortsättningen på Torstenssons klättring mot himlen. Detta är ljuset.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-15)