Det är 2015 och Sveriges kulturliv är mer politiserat än vad det varit på fyra decennier. Ett verk inom musik, litteratur, film eller bildkonst bedöms inte först och främst utifrån dess konstnärliga kvaliteter utan från vilka implicita eller explicita budskap som verket kommunicerar. Det bedöms också utifrån vem som står bakom verket och dennes egenskaper. En konstnärs kön, etnicitet, klasstillhörighet, sexuella läggning och politiska åsikter är i dag minst lika viktigt som dennes konst. Även de som skriver om konst och kultur blir synade och bedömda på samma sätt.
Varför är detta fel? För att det finns en motsättning mellan konstens värld och den fysiska verkligheten. Konsten inspireras av verkligheten, av livet, av allt det som upphovsmakaren till ett konstverk vet. Men när ett konstverk är skapat är det skilt från denna person. Då tillhör det konstens värld, det tillhör publiken, läsaren, lyssnaren. Det som kulturkonsumenten möter är ett konstverk, det är inte en människa.
Karl Ove Knausgård fick kritik av Ebba Witt-Brattström för att hans huvudperson i ”Min kamp” förtrycker sin fru och detta är fel. Han bemöter denna kritik i essän ”Litteraturen och det onda” och frågar: måste alla litterära liv vara föredömliga? Måste de kulturella uttrycken vara föredömliga och ägnade till efterföljd? Knausgård konstaterar att en av romanens viktigaste kännetecken är att den skapar ett avstånd mellan textens ”jag” och den person som skriver ”jag”. Sammanblandningen av dem leder till en förvirrad och osaklig kritik: det som kritiseras är inte litteratur utan det liv som inspirerat litteraturen.
Innehåll och budskap är inte samma sak. Att skildra orättvisor och lidande är inte att säga ”jag tycker att orättvisor och lidande är bra”, det är att säga ”detta finns”. Och som Birgitta Trotzig skrev i ”Jaget och världen” (1977): ”Dialogen med det outhärdliga, det olösliga, får inte avbrytas.” Knausgård funderar över hur han borde ha skildrat sitt äktenskap i sin romansvit för att undkomma kritiken om sexism: pappan i familjen ”har sunda värderingar, sunda åsikter, han är för det goda och mot det onda”.
Konst som innehåller just sunda värderingar, som är för det goda, blir hyllad i dagens kulturklimat. På Dramaten går just nu ”≈ [ungefär lika med]” av Jonas Hassen Khemiri, i regi av Farnaz Arbabi, en pjäs med ett tydligt budskap: ekonomiska orättvisor existerar och det är fel. Den har styltig dialog, platta rollfigurer, buskishumor och ett malplacerat melodramatiskt slut. Själva samhällskritiken består i ett regn av billiga poänger och ett litet halvseriöst inslag av ekonomisk historia. Varför blev denna föreställning så hyllad? Personligen tror jag att det beror på att ingen vill förknippas med avståndstagande från dessa sunda åsikter, och därför inte heller ett verk som helt och hållet består av sådana. Och en kritiker som är vit och medelklass som kritiserar Khemiris och Arbabis pjäs kan anklagas för att vara en kapitalistälskande rasist.
Där hamnar vi i identitetspolitiken, en av senare års starkaste trender inom kulturkritiken. Identitetspolitiken säger: det viktigaste är inte vad som sägs, det viktiga är vem som säger det. Lidija Praizovic kritiserade i Aftonbladet (19/8 2013) personer från den vita medelklassen som förfasats över att Rihanna förlåtit och gått tillbaka till mannen som misshandlade henne, Chris Brown. Man är alltså rasist om man är emot kvinnomisshandel, om den som dömts för att misshandla sin flickvän är afroamerikan. I samma tidning beklagade sig Athena Farrokhzad (22/1 2014) över att Yahya Hassan skrivit dikter som skildrar en muslimsk man som osympatisk och ansåg att detta hällde bensin på de islamofobiska eldarna i Skandinavien – eftersom Hassan är muslim har han en skyldighet att bara skildra goda muslimer, var kontentan.
Och alldeles nyligen kritiserade Valerie Kyeyune Backström (Nöjesguiden 29/1) journalisten Kristoffer Viitas artikel om hiphoppens nuvarande tillstånd (Aftonbladet 23/1). Viita ansåg bland annat att det som utmärker den vita rapparen Iggy Azalea inte så mycket är kulturell appropriering som hiphoppens nya popstatus och avancerade marknadsföring. Kyeyune Backström sågar artikeln, inte på grund av att den skulle innehålla felaktiga analyser om hiphop, utan för att Viita är diskvalificerad från att prata om kulturell appropriering eftersom han är vit och ”saknar all erfarenhet av något förutom av att ligga på topp. Därför blir analysen så platt, orimlig, och ointressant”.
Identitetspolitiken ifrågasattes i Aftonbladet av Åsa Linderborg (7/11 2014). Hon skrev träffande: ”Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc.” Men Linderborg behandlar relationen mellan identitetspolitiken och vänstern, vilket är en annan fråga än den allmänna politiseringen av konstens värld.
Vi måste skilja konstnär från konstverk, vi måste skilja ett verks konstnärliga innehåll från dess eventuella budskap och framförallt måste vi skilja godhet från konstnärlig kvalitet. Jag påstår inte att det inte finns politiska dimensioner i all kultur. Inte heller säger jag att det inte är positivt och önskvärt att de som får utrymme inom kultur och media kommer från andra grupper än vit medelklass. Men konst får inte reduceras till ett politiskt redskap och en kritiker får inte reduceras till sin härkomst. Ett sådant klimat uppmuntrar inte till fler röster, det skrämmer till tystnad.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-02-03)
Varför är detta fel? För att det finns en motsättning mellan konstens värld och den fysiska verkligheten. Konsten inspireras av verkligheten, av livet, av allt det som upphovsmakaren till ett konstverk vet. Men när ett konstverk är skapat är det skilt från denna person. Då tillhör det konstens värld, det tillhör publiken, läsaren, lyssnaren. Det som kulturkonsumenten möter är ett konstverk, det är inte en människa.
Karl Ove Knausgård fick kritik av Ebba Witt-Brattström för att hans huvudperson i ”Min kamp” förtrycker sin fru och detta är fel. Han bemöter denna kritik i essän ”Litteraturen och det onda” och frågar: måste alla litterära liv vara föredömliga? Måste de kulturella uttrycken vara föredömliga och ägnade till efterföljd? Knausgård konstaterar att en av romanens viktigaste kännetecken är att den skapar ett avstånd mellan textens ”jag” och den person som skriver ”jag”. Sammanblandningen av dem leder till en förvirrad och osaklig kritik: det som kritiseras är inte litteratur utan det liv som inspirerat litteraturen.
Innehåll och budskap är inte samma sak. Att skildra orättvisor och lidande är inte att säga ”jag tycker att orättvisor och lidande är bra”, det är att säga ”detta finns”. Och som Birgitta Trotzig skrev i ”Jaget och världen” (1977): ”Dialogen med det outhärdliga, det olösliga, får inte avbrytas.” Knausgård funderar över hur han borde ha skildrat sitt äktenskap i sin romansvit för att undkomma kritiken om sexism: pappan i familjen ”har sunda värderingar, sunda åsikter, han är för det goda och mot det onda”.
Konst som innehåller just sunda värderingar, som är för det goda, blir hyllad i dagens kulturklimat. På Dramaten går just nu ”≈ [ungefär lika med]” av Jonas Hassen Khemiri, i regi av Farnaz Arbabi, en pjäs med ett tydligt budskap: ekonomiska orättvisor existerar och det är fel. Den har styltig dialog, platta rollfigurer, buskishumor och ett malplacerat melodramatiskt slut. Själva samhällskritiken består i ett regn av billiga poänger och ett litet halvseriöst inslag av ekonomisk historia. Varför blev denna föreställning så hyllad? Personligen tror jag att det beror på att ingen vill förknippas med avståndstagande från dessa sunda åsikter, och därför inte heller ett verk som helt och hållet består av sådana. Och en kritiker som är vit och medelklass som kritiserar Khemiris och Arbabis pjäs kan anklagas för att vara en kapitalistälskande rasist.
Där hamnar vi i identitetspolitiken, en av senare års starkaste trender inom kulturkritiken. Identitetspolitiken säger: det viktigaste är inte vad som sägs, det viktiga är vem som säger det. Lidija Praizovic kritiserade i Aftonbladet (19/8 2013) personer från den vita medelklassen som förfasats över att Rihanna förlåtit och gått tillbaka till mannen som misshandlade henne, Chris Brown. Man är alltså rasist om man är emot kvinnomisshandel, om den som dömts för att misshandla sin flickvän är afroamerikan. I samma tidning beklagade sig Athena Farrokhzad (22/1 2014) över att Yahya Hassan skrivit dikter som skildrar en muslimsk man som osympatisk och ansåg att detta hällde bensin på de islamofobiska eldarna i Skandinavien – eftersom Hassan är muslim har han en skyldighet att bara skildra goda muslimer, var kontentan.
Och alldeles nyligen kritiserade Valerie Kyeyune Backström (Nöjesguiden 29/1) journalisten Kristoffer Viitas artikel om hiphoppens nuvarande tillstånd (Aftonbladet 23/1). Viita ansåg bland annat att det som utmärker den vita rapparen Iggy Azalea inte så mycket är kulturell appropriering som hiphoppens nya popstatus och avancerade marknadsföring. Kyeyune Backström sågar artikeln, inte på grund av att den skulle innehålla felaktiga analyser om hiphop, utan för att Viita är diskvalificerad från att prata om kulturell appropriering eftersom han är vit och ”saknar all erfarenhet av något förutom av att ligga på topp. Därför blir analysen så platt, orimlig, och ointressant”.
Identitetspolitiken ifrågasattes i Aftonbladet av Åsa Linderborg (7/11 2014). Hon skrev träffande: ”Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc.” Men Linderborg behandlar relationen mellan identitetspolitiken och vänstern, vilket är en annan fråga än den allmänna politiseringen av konstens värld.
Vi måste skilja konstnär från konstverk, vi måste skilja ett verks konstnärliga innehåll från dess eventuella budskap och framförallt måste vi skilja godhet från konstnärlig kvalitet. Jag påstår inte att det inte finns politiska dimensioner i all kultur. Inte heller säger jag att det inte är positivt och önskvärt att de som får utrymme inom kultur och media kommer från andra grupper än vit medelklass. Men konst får inte reduceras till ett politiskt redskap och en kritiker får inte reduceras till sin härkomst. Ett sådant klimat uppmuntrar inte till fler röster, det skrämmer till tystnad.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-02-03)