proust

Publicerat i: Allmänt

Jag lever ett lugnt liv på Cedergrensvägen 46. Skoja, jag är inte som berättarjaget i Sonja Åkessons dikt, men jag försöker leva ett lugnt liv, vara hemma mer, bli bättre på att ha tråkigt. Detta sammanföll med att jag nyligen började läsa "På spaning efter den tid som flytt". Ett bättre sällskap till lugnet, ensamheten och den oförargliga tristessen kan jag inte tänka mig: en roman som typ aldrig tar slut, där det inte händer så mycket men allt är vackert formulerat, och man vet att författaren låg i sin säng i en självvald eremittillvaro när han skrev den. Jag tycker det är mysigt också att tänka på att vid denna tidpunkt, 1910-talet, hade Freud och psykoanalysen fått ett genombrott och de idéerna genomsyrar många av bokens tankar tycker jag. Proust måste ha älskat att gå till en shrink lika mycket som Woody Allen.

Trevlig läsning alltså. Och för att verkligen make the most of it gjorde jag en playlist med musik som passar att lyssna på (på behaglig volym) när man läser Proust, musik som var en del av den värld som han skildrar i sin romancykel. Alltså fransk musik från det sena 1800-talet, musik för borgerligheten, inte cool rebellisk avantgardemusik utan duktig fransk senromantik. Det gjordes mycket fransk opera på 1800-talet, men jag har ignorerat den (fast instrumentalstycket "Méditation" från Jules Massenets opera "Thais" blev en hit på egen hand, så den har jag med, i ett arrangemang för violin och piano) eftersom det blir för stökigt med en massa röster och dramatiska orkesterattacker. Nej, jag har bara två typer av musik här: solopianomusik och sonater för violin och piano. Tonsättare som Camille Saint-Saëns, Gabriel Fauré, Vincent d'Indy, César Franck, Emmanuel Chabrier och framförallt Raynaldo Hahn. Jag kanske blev lite inspirerad av min vän Erics föredrag om "Proust och musiken" som jag var på för några månader sen, det var på Thielska galleriet och arrangerades av Svenska Proustsällskapet, en väldigt mysig kväll som även involverade musikframföranden med just piano och violin.

Raynaldo Hahn är kanske minst känd i tonsättargänget, men han var väldigt viktig för Proust, de hade en romantisk relation i mitten av 1890-talet och efter det var de nära vänner, och Proust har sagt att allt han skrivit är inspirerat av Hahn. Jag tycker att Hahns pianomusik är väldigt fin, och har samma balans i sin stil som Prousts prosa - det är romantiskt men inte smetigt, livligt men inte aggressivt, mysigt småspännande men inte rafflande, lugnt men inte sömnigt, mer eftertänksamt än kniven-mot-strupen-passionerat. Jag tror inte att Proust gillade Debussy, men jag kunde inte förmå mig att utelämna honom helt och hållet från denna lista, så den långa (nästan tio timmar - det finns en poäng med det, den tar typ aldrig slut, precis som boken) listan avslutas med hans lilla "Suite bergamasque", de fyra pianostycken som komponerades mellan 1890 och 1905 och som innehåller den outslitliga "Clair de lune". Om Marcel själv inte gillade den (fast det kanske han visst gjorde, vad vet jag) så är jag övertygad om att någon av karaktärerna i "På spaning..." uppskattade den. 

Jag har även läst ett par av Prousts noveller: "En melankolisk sommar" och "En ung flickas bekännelse". Fina och mysigt stämningsfulla (trots att de är vråldeppiga). Synd bara att de tar slut så snabbt, de är som korta duschar medan den stora romanen är som att bada i ett lyxigt badkar där vattnet aldrig kallnar och skummet aldrig sinar.