Sveriges Radios Symfoniorkester
Solister: Jenny Wilson, Edda Magnason och Moto Boy
Ensemble ur damkören La Cappella
Dirigent: Hans Ek
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 4

Att den unika och ofantligt kreativa Björk Guðmundsdóttir i samband med sin 50-årsdag föräras en hyllningskonsert i Berwaldhallen känns inte som ett ängsligt försök att locka en yngre publik. Tvärtom är det lika logiskt som att vi i år har fått höra extra mycket av 80-årsfirande Arvo Pärt och 150-åringarna Jean Sibelius och Carl Nielsen.

Dirigenten och arrangören Hans Ek har inte nöjt sig med att klä Björks hitlåtar i dräkter som lyfter fram deras rytmiska kraft och orkestrala uppfinningsrikedom. Han har även vävt in verk av Björks inspirationskällor – både från populärmusiken (Kraftwerk och Brian Eno), 1900-talets konstmusik (Karlheinz Stockhausen och John Cage) och den vidöppna tidiga konstmusiken (Claudio Monteverdi och Perotinus). Det låter inte krystat, bara vackert, och i vissa fall får greppet den isländska ikonens musik att framstå i ett delvis nytt ljus – som när Kraftwerks ”Metal on metal” övergår i Björks ”Human behaviour”, som plötsligt låter mer maskinellt rytmisk och hårt svängig än någonsin.

Radiosymfonikerna spelar dock allt annat än maskinellt – det är uppenbart att Björks ambitiösa popkompositioner lämpar sig bättre för orkesterkonserter än vad som är vanligt i sådana här sammanhang. Kören gör också en fin insats, speciellt i ”All is full of love” som inleder och avslutar konserten (dock i ett arrangemang som skippar originalets ödesmättade balansgång mellan dur och moll, irriterande) och Enos ”Music for airports”.

Sångarna fungerar mindre bra. Edda Magnason gör bäst ifrån sig med sin varma stämma, hon lägger sig ödmjukt nära originalen utan att låta ansträngd. Moto Boy sjunger ofta som i en Disneymusikal, men ror ändå mästerverket ”Jóga” i land. Jenny Wilson, egentligen den mest intressanta artisten i trion, passar däremot illa för Björktolkningar med sin tunna röst och kaxigt distanserade scenstil. Dessutom är kemin tämligen obefintlig när de delar på sången i vissa låtar.

Det är också tråkigt att inga låtar från Björks senaste tre album finns med – det hade varit fantastiskt att höra ”Black lake” eller ”The dull flame of desire” – men man kan inte ha allt. För Björkfans, och musikälskare överhuvudtaget, är ”MADE by Björk” en stark upplevelse.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-12-05)