Martha Argerich! <3  

Östersjöfestivalen 2015
Mariinskijteaterns orkester
Musik av Peter Tjajkovskij
Solister: Alexander Buzlov (cello), Dmitrij Masleev (piano), Pavel Milyukov (violin)
Dirigent: Valery Gergiev
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 4

Peter Tjajkovskijs musik kan vara svår att älska just eftersom den är så lätt att älska. Med sina kioskvältarmelodier och smeksamt välljudande orkestreringar är hans konst bekväm att avfärda som ytlig och ointressant, bara för att den inte är lika snårig och experimenttörstande som hos andra romantiska tonsättare.

Men faktum är att Tjajkovskij lyckades med det som i princip alla 1800-talets mästare drömde om: att gifta klassicismens tydliga former och hittiga melodier med romantikens känsloutbrott och litteraturfusioner. Han gjorde storartad musik både inom opera, symfonier, konserter, balett och programmusik. Det gör honom unik, och värd all respekt.

Mariinskijteaterns orkester och deras ledare Gergiev kan sin Tjajkovskij utan och innan. Det är en fröjd att höra dem spänna musklerna i musiken och samtidigt få allt att låta smidigt och lätt. Ändå har de biroller denna kväll, som handlar om tre solister som var och en gör en boxningsmatch mot en oerhört krävande Tjajkovskijklassiker.

”Rokokovarationerna” är en stilfull hyllning till 1700-talets musikideal, men cellisten Alexander Buzlov lyckas göra verket till något mer än så. Han kramar fram en smärta som uppenbarligen finns där, speciellt i den femte variationens långa kadens.

27-årige Dmitrij Masleevs fingrar blixtrar över flygelns tangenter i Tjajkovskijs första pianokonsert. Han ler försiktigt och har en nyfiken spelevinkartad uppsyn, som om han är lika förtjust förvånad över musiken som rinner ur honom som publiken är. Det är en bländande uppvisning, men varken han eller Gergiev lyckas hitta till den ömhet som finns i konsertens långsamma mellansats. Ett annat problem med detta verk är att de magiska tre första minuterna aldrig toppas av de trettio som följer.

Starkast intryck gör Pavel Milyukov, solist i Tjajkovskijs violinkonsert. Han håller kaxigt sin violin över magen medan orkestern spelar, och när det är hans tur ger han allt, det är på liv och död. De högsta tonerna spelar han rent och klart som en laserstråle som skär genom glas, och ändå vibrerar det av liv. Efteråt är hans ryggtavla genomblöt av svett. Precis så nervigt dramatiskt och strålande njutbart önskar man att alla klassiska konserter framfördes.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2015-08-27)