Förspelet till La traviata är väldigt fint tycker jag! Läste en analys av detta stycke som påpekade att det var som en biografi över Violettas liv i tre delar, i antikronologisk ordning: först hörs lite ödesmättad musik från sista akten, sedan kärlekstemat från andra akten, och sist lite glad musik i stil med det som hörs i första akten. Makes u think...
La traviata
av Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave
Regi: Alexander Niclasson
Scenografi: Sven Östberg
Kostym: Anna Kjellsdotter
Med: Ania Jeruc, Dominick Chenes, Pavel Yankovsky, Sofie Almroth m.fl.
Svenska Kammarorkestern med Opera på Skärets kör
Dirigent: Marcello Mottadelli
Scen: Opera på Skäret
Ett och ett halvt århundrade efter sin premiär är Giuseppe Verdis ”La traviata” världens mest spelade opera. Det är inte bara för att operahusen är fantasilösa, utan först och främst för att det är ett verk som har allt: stark story, dynamiska karaktärer, perfekta melodier och dramaturgisk lyhördhet i varje ögonblick.
Förlagan till ”La traviata”, Alexandre Dumas den yngres ”Kameliadamen”, torde ha gripit tag i Verdi på ett personligt plan. Änklingen Verdi levde ogift ihop med en sångerska som själv hade utomäktenskapliga barn, en kärlek som väckte anstöt. Dumas berättelse om en kurtisan i Paris vars kärleksaffär med en ung man från samhällets övre skikt fördöms av dennes far, med tragedi som följd, tände en kreativ eld hos Verdi och librettisten Piave som tillsammans skapade en operaversion på bara några månader.
Alexander Niclassons uppsättning på Opera på Skäret har ett väldigt starkt kort: den polska sopranen Ania Jeruc i rollen som Violetta. Hon har inte bara styrka och total kontroll över sin röst – inte minst i den halsbrytande arian i slutet av första akten – hon har en vacker klang och är hela tiden i sin roll. När hon ömsint går ned i volym går hon inte ned i intensitet, vilket ljuvligt demonstreras i den andra aktens duett med pappa Germont. Pavel Yankovsky, som sjunger denna roll, är inte lika övertygande – han kämpar så mycket med sången att han glömmer bort att agera, och han saknar den pondus som rollen kräver.
Dominick Chenes som Alfredo blandar och ger. Han sjunger fint och gestaltar en valpighet som får rollfiguren att kännas så ung som han faktiskt ska vara, impulsiv och full av passion, nära till både glädje och ilska. Men han slarvar bort viktiga dramatiska ögonblick, som när Violetta säger till honom att hon älskar en annan i den andra akten, eller när han ska omfamna henne i tredje aktens återförening – han föregår musiken, och allt faller platt.
Scenografin är enkel men funktionell, med små medel förvandlas scenrummet mellan varje akt. Man har inte ryggat för utmaningen att skildra en fullfjädrad maskerad, och dennas förlegade exotism av romska kvinnor kompenseras av att man väjer för klichébilden av unga sexiga tjejer, istället är de rejäla burlesk-dominatrix-kvinnor som är mer subjekt än objekt och behandlar maskeradens män som slavar. Den lite taffliga dansen i samma scen förstärker intrycket av gammeldags parisisk dekadens, inte för tillsnyggad och showig.
Slutet på ”La traviata” kan jämföras med Richard Wagners ”Tristan och Isolde” som skrevs några år senare. Bägge operors sista akt består av en döendes väntan på sin älskade, och efter återföreningen följer en dödsscen som präglas av ett paradoxalt ljus, en kuslig optimism. Men där Wagner låter Isoldes kärleksdöd vara en metafysisk triumf tappar aldrig Verdi sin realistiska blick: Violettas öde är enbart hemskt, och hennes förvirrade glädje är en kniv i bröstet.
Likt Julia Roberts i ”Pretty woman” har jag svårt att hålla tillbaka tårarna under ”La traviata”. Att Violetta, blind av kärlek och liksom uppmjukad, låter sig manipuleras av sin partners konservativa och borgerligt ängsliga far till att ge upp det enda (och kanske första) i hennes liv som är värdefullt är plågsamt tragiskt. Det fina med Verdi är att han ställer sig på både kärleksrebellernas och den desperata pappans sida. Alla är människor. Alla lider.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-08-03)