Två låtar från sommarskrud som är besläktade, inte bara genom att den ena låten samplar en känd låt av artisten som gjort den andra låten:
"Damn all these beautiful girls
they only wanna do you dirt
they'll have you suicidal, suicidal..."
"There's a jukebox playing, just a half block down
singing 'I'm going to the river, gonna jump right in and drown'
but I ain't gonna do that, girl, Lord no, I'll just keep on hanging around
even though it's all over, all over...
/.../
When I see two young lovers walking down the street (yes indeed)
whoa, how it kills me when I see their two lips meet
then I place my hand whereover where my heart used to be (huh!)
and you know it's all over, all over..."
Det rör sig givetvis om två olika sorters kärleksångest. Den ena, Sean Kingston-ångesten, handlar om att bli helt knäckt av hur snygg någon är, livets grymhet uppenbarar sig för en, ödet hånskrattar åt en, man står som förstenad och vill dö. Ben E. Kings ångest är av ett annat slag, den handlar om att ha haft en kärlek och förlorat den, och få tankar om att dö bara man hör en deppig låt, man ser ett lyckligt par på stan och det är bara för mycket, man måste bokstavligen hålla sig om bröstet på grund av den tärande ångesten. Båda låtarna är extremt bra tycker jag. Inte minst för att de musikaliskt inte alls låter emo, refrängen i "It's all over" är majestätiskt strålande, det är ett lidande som han inte bangar att visa upp för hela världen, nästan ett slags absurd stolthet: detta har jag, detta finns, se detta sjuka. Och Sean Kingston är ju hur munter och lattjo som helst på ytan, det är en trallig danslåt, men han mår ju skit på insidan. Precis så som det kan vara i de sammanhang som låtens känslor kan uppkomma, till exempel ute på klubb eller så. Briljant.
"Damn all these beautiful girls
they only wanna do you dirt
they'll have you suicidal, suicidal..."
"There's a jukebox playing, just a half block down
singing 'I'm going to the river, gonna jump right in and drown'
but I ain't gonna do that, girl, Lord no, I'll just keep on hanging around
even though it's all over, all over...
/.../
When I see two young lovers walking down the street (yes indeed)
whoa, how it kills me when I see their two lips meet
then I place my hand whereover where my heart used to be (huh!)
and you know it's all over, all over..."
Det rör sig givetvis om två olika sorters kärleksångest. Den ena, Sean Kingston-ångesten, handlar om att bli helt knäckt av hur snygg någon är, livets grymhet uppenbarar sig för en, ödet hånskrattar åt en, man står som förstenad och vill dö. Ben E. Kings ångest är av ett annat slag, den handlar om att ha haft en kärlek och förlorat den, och få tankar om att dö bara man hör en deppig låt, man ser ett lyckligt par på stan och det är bara för mycket, man måste bokstavligen hålla sig om bröstet på grund av den tärande ångesten. Båda låtarna är extremt bra tycker jag. Inte minst för att de musikaliskt inte alls låter emo, refrängen i "It's all over" är majestätiskt strålande, det är ett lidande som han inte bangar att visa upp för hela världen, nästan ett slags absurd stolthet: detta har jag, detta finns, se detta sjuka. Och Sean Kingston är ju hur munter och lattjo som helst på ytan, det är en trallig danslåt, men han mår ju skit på insidan. Precis så som det kan vara i de sammanhang som låtens känslor kan uppkomma, till exempel ute på klubb eller så. Briljant.