Så här kan det låta när Ben UFO gör sin grej :)

Into the valley, dag 1
John Talabot, Four Tet, Ben UFO, Richie Hawtin, Magda m.fl.
Scen: Dalhalla, Rättvik

Idén att ha en festival för tung dansmusik i Dalhalla, den sagolika utomhusscenen i ett nedlagt kalkstensbrott mitt i Dalarnas vackra skogar, är så klockren att det känns märkligt att ingen har kommit på den förrän nu. En fantastisk lineup har också bokats till premiärfestivalen.

Ben UFO är en av grundarna till kvalitetsbolaget Hessle Audio och en av ytterst få stjärn-DJ:s som inte också gör egen musik. Det gör att Ben UFO lägger allt fokus på att briljera med sina eklektiska musikval och snygga mixar, och att han är en mästare av dansgolvsdramaturgi står utom allt tvivel. Den genremorfande dansmusiken utvecklas som en levande organism, man vill aldrig att det ska ta slut, det enda man kan göra är att le fånigt och dansa vilt. Kanske det bästa DJ-set jag varit med om.

Vaal spelar techno med ormlikt slingrande syntslingor på den minsta scenen Musikaliska trädgård, ett litet hus med grön heltäckningsmatta, kristallkronor och loungesoffor, inte mycket till feststämning där. Motor City Drum Ensemble byter med kort varsel plats med DJ Koze i spelschemat och skapar bra röj med electro och snäll techno på mellanscenen The Box. Magda som spelar lite senare på samma scen bjuder på kompetent techno, mörk och hård, utan att sticka ut på något sätt.

Four Tet är en intellektuellt lagd ljudkonstnär som tar det elektroniska groovets meditativa kvaliteter på största möjliga allvar. Jag ställer mig nära en gigantisk högtalare, blundar och dansar i trans medan basen får golvet under mig att gunga och Four Tet förvandlar sin vackra ”Angel echoes” till något mycket mer brutalt och utdraget än hur den låter på skiva. Även vackra ”Morning side” från hans senaste skiva hörs i hans ypperliga set.

Spanjoren John Talabot är förstakvällens kanske mest emotsedda DJ. Hans set är tungt och växer långsamt och ytterst subtilt till dansgolvseufori, men han spelar tyvärr inga av sina hittar som ”When the past was present” eller den fantastiska remixen av Teengirl Fantasys ”Cheaters”. Däremot en magnifik version av Pale Blues ”One last thing” och sin pinfärska remix av Jamie xx ”Loud places”. Med en förkärlek för psykedeliska ljudkaskader och bakåtblickande housesound är John Talabot något verkligt speciellt, men denna kväll gör han sitt bästa för att dölja sin känsla för starka melodier.

Richie Hawtin, även känd som Plastikman, personifierar technons resa från 90-talets Detroit till 00-talets Berlin till dagens giftermål med konstvärlden. Han bjuder på en fantastisk show: hela scenen släcks ner, allt blir svart, och så plötsligt skjuter en armada av rörliga ljuspelare ut från en gigantisk, mångskiktad ljusrigg, de ömsom attackerar, ömsom omfamnar publiken som dansar till den dova technon. Det musikaliska går inte att skilja från det visuella – upplevelsen blir mäktig, även om musiken inte är direkt revolutionerande.

Festivaldagen slutar i logistiskt kaos: festivalområdet ligger långt från alla städer och campingplatser, men bussarna som ska ta folk dit är för få och har bristfällig information, och att boka taxi går inte. Parkeringen är full av desperat springande människor och påminner om scenen där amerikaner evakueras från Phnom Penh i ”Dödens fält”. Men det får ses som en barnsjukdom – förhoppningsvis får den sympatiska satsningen Into the valley ett långt liv.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-08-02)