Svinbra inspelning av Das Lied von der Erde (finns även på Spotify).

Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Dario Marianelli och Gustav Mahler
Solister: Jack Liebeck (violin), Wiebke Lehmkuhl (mezzosporan), Andrew Staples (tenor).
Dirigent: Daniel Harding
Betyg: 5  

Voyagerprogrammet, de två rymdfarkosterna som sköts upp 1977, framstår som en av de mest optimistiska saker som mänskligheten har gjort. Ombord finns nämligen gyllene audiovisuella grammofonskivor avsedda att bli upptäckta av intelligent liv i andra solsystem. På dessa skivor finns bilder som beskriver livet på jorden, men också musik: bland annat verk av Bach, Beethoven och Stravinsky.  

Chansen att utomjordiskt liv någon gång i framtiden upptäcker denna flaskpost är ytterst liten, säger partikelfysikern Brian Cox till publiken i Berwaldhallen, men man kan se Voyager som ett sätt att skänka världen en mening: detta är vad vi är, detta är vad vi har åstadkommit och är stolta över, detta vill vi kommunicera.  

Cox samtalar med Daniel Harding under rubriken ”Resan genom kosmos” som en inledning på denna konsertkväll. De pratar om universums oändlighet i tid och rum och om jordens och mänsklighetens litenhet. Principen ”om något är massivt och kan förfalla till något mindre massivt så kommer det att göra detta” handlar om astrofysik men skulle också kunna beskriva harmoniutvecklingen i 1800-talets konstmusik.  

Dario Marianellis violinkonsert ”Voyager”, som denna kväll får sitt svenska uruppförande, skildrar Voyager 1:s resa genom kosmos. Violinstämman gestaltar farkosten medan orkestern illustrerar allt det som händer runt omkring, från det spektakulära uppskjutandet till passerandet av Jupiter och Saturnus och vidare ut i rymden utanför heliosfären. Verket engagerar trots att det är så tydligt berättande. För det är inte musik som handlar om ett livlöst objekt, utan om en kapsel för fåfängt mänskligt hopp.  

I denna kontext syns Mahlers sångsymfoni ”Das Lied von der Erde” i ett nytt ljus. Detta sorgtyngda avsked till jordelivet framstår här mer än någonsin som en hyllning till allt som gör livet på vår planet vackert. Dikterna som Mahler tonsatt berättar om naturens skönhet, om glada ungdomar som möts och blir förälskade, om alkoholrus, om fågeln som sjunger om vårens ankomst. När den magnifika finalen ”Der Abschied” kommer låter dess vemod mer ambivalent än vanligt. Wiebke Lehmkuhl, som är mer framgångsrik än Andrew Staples i att undgå att överröstas av orkestern, har total närvaro och bär oss hela vägen genom den långa finalen. Efteråt är man rörd djupt in i själen.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-12)