I fredags var jag och såg Verdis "Otello" på Kungliga operan, i regi av David Alden. Det var en jättefin uppsättning! Älskade Jon Morrells scenografi och Maxine Barhams koreografi, det var en fröjd att se hur kören och statisterna rörde sig på scen, otroligt snyggt. Kristian Benedikt som sjöng Otello var förkyld men gjorde ändå ett bra jobb, men Malin Byström som Desdemona var den som verkligen imponerade sångmässigt. Jago gjordes av Vladimir Stoyanov, som var bra men inte lika bra som Ole Jörgen Kristiansen som sjöng den rollen i uppsättningen på Opera på Skäret som jag såg i somras. Annars var denna uppsättning fetare på så gott som alla punkter, men det känns inte helt rättvist att jämföra de två eftersom Kungliga operan så klart har lite mer resurser. Men jag måste säga att jag älskade hur noggranna alla detaljer var - bara en sån sak som att när Otello och hans mannar kommer in i första akten, direkt från hamnen, från ett skepp som nästan förlist pga en storm, så står de inte stilla som den övriga folkmassan utan rör sig frustande, utmattade - det kändes verkligen som ett labour of love.

En grej som denna uppsättning tar fasta på är Desdemonas omöjliga position som upphöjd och änglalik. Hon sätts bokstavligen på piedestal, när hon i andra akten blir hyllad av barn och åtrådd av manliga soldater, blommor läggs runt henne, en stol sätts fram och hon får stiga upp på den, både oåtkomlig och liksom inringad och fången. Det blir obehagligt trots att allt är så vackert och hon är så älskad - hon finner sig i sin roll och ler milt, men hon får aldrig chansen att bli behandlad som en jämlik. Otello dyrkar henne men kan inte prata med henne. Hans gränslösa kärlek till henne, kombinerat med sitt dåliga självförtroende - han kan inte föreställa sig att någon så ljuvlig som hon kan älska ett odjur som honom, en idiot med dålig impulskontroll - blir hela dramats motor. Det krävs liksom inte så mycket för att Jago ska putta honom över kanten till svartsjukans mörka avgrund, den totala paranoian, gravitationen mot destruktivitet. Otellos inställning är att allt kommer gå åt helvete, så därför ser han till att det går åt helvete. Han kan inte tänka sig att det fina som han inbillat sig när han gifte sig med Desdemona verkligen existerar, och när hon pratar om det så är han övertygad om att hon ljuger. Det är smärtsamt att se.

En intressant detalj i denna föreställning är att Otello har en tavla föreställande jungfru Maria som han verkar lite besatt av, han bär omkring på den och klappar den när han är som mest osäker, som för att få tröst, men också för att han verkar koppla ihop den oantastligt heliga Maria med den i hans ögon änglalika Desdemona. Det är en hora/madonna-problematik som är lite övertydlig men ändå rätt intressant: Desdemona blir omöjlig för honom, för samtidigt som han är fullständigt övertygad om att hon, hans älskade unga hustru, är änglalikt god och ren, så fattar han någonstans att ingen människa kan vara detta, vilket får den otäcka konsekvensen att han ser henne som falsk, en vidrig lögnerska, ja rentav en hora. Hon är helt hjälplös inför allt detta, dels på grund av att hon älskar honom, men också på grund av att hon är i en så utsatt situation: i det allmänna könsmaktsordningen, i sin livssituation (hon har lämnat hemland och familj för kärlekens skull och är i princip helt ensam på Cypern) och för att hon rent fysiskt är liten och späd medan Otello är stor, stark och aggressiv. När de har sitt stora bråk i tredje akten höjer han tavlan över huvudet och är på väg att slå Desdemona med den, som för att banka henne tillbaka till jungfrulighet. Det är väldigt obehagligt, men framför allt väldigt starkt. Jag fattar inte kritiken som går ut på att Otello skulle vara en sexistisk berättelse. Verdi (eller Shakespeare) visar ju bara hur det är, visar något sjukt, utan att någonstans säga att det är bra.

Vid ett tillfälle kastar Jago och Cassio dartpil på det upphängda porträttet av jungru Maria, som för att verkligen håna godheten och heligheten. "Otello" hade urpremiär 1887, bara några år efter att Nietzsche hade publicerat "Så talade Zarathustra" där han säger att Gud är död. Det känns som att det var något som fanns i tiden: religionens upplösning, tron på godhet och ondska, och även om Verdi inte använder sig av nietzscheanskt tankegods så kretsar "Otello" kring just existensen av godhet och ondska, personiferade av Desdemona respektive Jago. "Credo in un Dio crudel" sjunger Jago i sin berömda aria, Jag tror på en grym gud. Men egentligen är han ingen konstig satanist, det han säger är bara att han inte tror på godhet, han är benhårt övertygad om att allt är meningslöst och mörkt, och efter döden ingenting. Jago är typ Nietzsche. Och Desdemona är typ Verdi, eller hans ideal i alla fall, en idé om att livet är vackert och meningsfullt, att äkta kärlek och äkta skönhet finns. Hon *SPOILER WARNING* dör på slutet men det hon står för dör inte, tragedin bygger på att det är så ironiskt och fel att två personer som verkligen älskar varandra skils från varandra på detta definitiva sätt (jämför med Wagner och "Tristan och Isolde", där är kärleksparets gemensamma död något positivt). "Un bacio" sjunger den döende Otello, en kyss, det är det han ber om och drömmer om, det är det allting står för. I kyssen är han inte på avstånd från sin hopplöst idealiserade Desdemona, i kyssen är de två kroppar, två jämlika människor som älskar varandra.

Och trots att Jago kommer undan på slutet (i denna uppsättning på ett extra kaxigt sätt, han håller sig kvar på scenen, sitter på en stol, och blänger likgiltigt på den döende hjälten) så blir det inte Jagos ondska som får sista ordet, utan det ljusa och vackra som han lyckats kväsa i detta fall. Jago kanske inte ens existerar? Han kanske bara är ett spöke i den paranoida Otellos hjärna? För när Otello inte finns längre har Jago inte längre någon funktion, och ingen annan verkar bry sig om honom (i denna uppsättning alltså, annars brukar han bli jagad, dock ej infångad). Det gör det hela extra tydligt: det som blir Otellos undergång är Otello själv. Eller snarare hans trasiga inre, hans självhat och hans överdrivna idealiserande av sin käresta (att han idealiserar henne så mycket kan ju bero på att han tycker att han själv är så vidrig). Att Otello är mörkhyad är så fett, för det finns verkligen inget rasistiskt med detta drama, Otello blir inte reducerad - däremot anar man att den rasism som han har mött genom hela sitt liv har format honom och förstärkt hans negativa självbild. Shakespeare är så fantastisk, Verdi är så fantastisk. Och *SPOILERS END HERE* denna uppsättning var verkligen toppen - gå och se den om ni har chansen.