I lördags var jag och såg Alexander Ekmans nya balett "Midsommarnattsdröm" på Kungliga operan. Det var kul men ändå inte en helgjuten upplevelse. Bäst tyckte jag om kärleksparets erotiska dans i andra akten (medan huvudpersonen såg på från avstånd, paralyserad av svartsjuka eller avundsjuka) och den stora kollektiva höorgien i början av första akten, det blev som ett hav av böljande vågor av hö, det var drömlikt och fett. Men jag tyckte att det var för mycket skojighet och spexande, och framför allt tyckte jag att det var så mycket som den svenska midsommaren kan innehålla men som de struntade i att försöka skildra: den ljusa natten, att vara knäckt av kärlek och vandra på en äng (aldrig gjort det själv men hey), gråtfylla och rinnande smink, att desperat försöka leva upp till någonting, besvikelse. Istället fick man en festlig mardröm med en enorm fisk. Och jag älskar Anna von Hausswolff av hela mitt hjärta men varför sjöng hon på engelska när det var något ursvenskt som skildrades (hon sjunger ju delvis på svenska på sina skivor)? I slutet trillade poletten ned *SPOILER WARNING* och man insåg att allt, även första akten hade varit en dröm - och då tyckte jag det blev lite bättre, eller mer intressant: vem var det som drömde allt detta, och varför drömde han på detta vis? Först en idyllisk dröm om en lyckad midsommar, sen en helt skev mardröm om hur jobbigt allt är, och detta var alltså natten innan midsommarafton. Kanske var han invandrare (hans mörka hår och skägg var väldigt accentuerade) som skulle fira sin första svenska midsommar och var nervös. Kanske var det en klassgrej, att han blivit ihop med någon från överklassen och var nervös inför att fira med henne och hennes vänner på ett supertraditionellt sätt, med en massa markörer som var främmande för honom. Kanske var han bara osoft och nojig. *SPOILERS END HERE* Men detta fiffiga upplägg till trots blev jag aldrig riktigt berörd av "Midsommarnattsdröm" förutom i de scener jag nämnde. Kanske var det för att det inte fanns någon ironi i dem, ingen krystad igenkänningshumor, ingen distans. De var bara uppriktiga och vackra. Så som jag fantiserar om att en blixtförälskelse en midsommarnatt kan vara.