Fortfarande är Suede sjukt underskattade. Och det säger jag inte bara för att jag var besatt av dem när jag var 14-15 och för att jag är en nostalgisk gammal stöt. De var svinbra, under den korta period som Bernard Butler var med i bandet. Hur kan rock låta så vacker, dramatisk, sexigt dekadent och bottenlöst förtvivlad, och samtidigt så poppig, energisk och livsbejakande, utan att det låter som ett krystat skämt? Jag vet inte, men Suede löste den omöjliga ekvationen. Jag gjorde en playlist med deras musik från hösten 1992 till hösten 1994, från debutsingeln "The Drowers", fram till b-sidorna från "The Wild Ones" (varav den sista låten, "Asda town", skrevs av Brett Anderson själv). Spellistan består av 40 låtar i ganska kronologisk ordning, i början får man singlarna i sin helhet (för de är små perfekta kompositioner i sig själva), och det självbetitlade debutalbumet får finna sig i att vara lite uppstyckat, det klarar av det. Men andra albumet "Dog Man Star" är för bra och välkomponerat för att kunna styckas upp, istället blir det liksom flankerat av b-sidorna från "We are the pigs" och "The Wild Ones". Sist en låt som jag upptäckte igår, ett bonusspår på deluxe-utgåvan av debutalbumet: ett 77 sekunder långt stråkpålägg till "Sleeping pills" som låter förbluffande bra på egen hand.

Anledningen till att jag lyssnar på Suede nu igen hänger såklart ihop med att jag reste till London förra veckan. Hur många klassiska band är egentligen genuint Londonska? De flesta bra engelska banden kommer från Manchester. Och extremt många är inte ens engelsmän utan skottar (och Ride är från Oxford, och My Bloody Valentine är irländare, och Manic Street Preachers - om man nu skulle känna för att lyssna på dem - är från Wales). Men Suede känns väldigt London, liksom Saint Etienne och Blur. Men mörkret i London, det jag romantiserar så mycket, finns inte i Saint Etienne och Blur, däremot finns det i Suede. Men ingen har gjort Londonmörker starkare än Burial. Gud vad jag älskar honom. Har lyssnat på honom hela dagen idag. Hur kan man göra så bra musik? Hur kan man göra så fulländad, oinsmickrande, genuin, ärlig, hjärtskärande vacker och brutal musik? Ni får en spellista med Burial också, 46 låtar i kronoligisk ordning (tyvärr finns inte alla EP:s på Spotify), både egna låtar och remixer/samarbeten, check it out. Spellistan slutar inte med Burials senaste låt, men med hans mest hoppfulla: