Ensemble Villancico
Scen: Grünewaldsalen, Stockholms konserthus
Betyg: 4  

Musikforskning kan se ut på olika sätt. Ett är att tillgodogöra sig material, göra en analys och skriva en musikvetenskaplig text. Ett annat är att resa tvärs över jordklotet, hitta bortglömda notskrifter från 1600-talet i sydamerikanska katedraler, samla ihop en orkester och framföra den för många helt okända musiken. Peter Pontvik, dirigent, tonsättare och ledare för Ensemble Villancico, har valt den sistnämnda vägen. Han framstår som en blandning av Paul Simon och Indiana Jones.  

Eldsjälen Pontvik är även grundare för Stockholm Early Music Festival. När man lyssnar på hans verk med Ensemble Villancico förstår man varför SEMF aldrig blir en stel, nördig och överdrivet vördnadsfull festival. Ensemble Villancico står nämligen för uppsluppen spelglädje, passionerad multikulturalism och munter underhållning. I år har ensemblen funnits i 20 år, vilket firas med en kärleksfullt välregisserad konsert i Grünewaldsalen.  

Åtta sångare, fyra instrumentalister, två dansare och den animerat dirigerande Pontvik ser till att publiken aldrig får en tråkig stund. Jag har aldrig sett en så glad orkester – sångarna ler oavbrutet, och inte utan anledning. Denna sydamerikanska renässans- och barockmusik sprudlar av glädje och uttrycksbehov.   Rolf Landbergs skönt dova trummande och Karl Nyhlins mjukt perkussiva barockgitarr står i förgrunden, medan Markus Ström mest kryddar med sina flöjter och Magdalena Mårding på viola da gamba hörs lite för lite. Harmoniskt är denna musik inte äventyrlig, och den omfångsrika kören skapar vackra men inte himmelska klanger. Styrkan ligger snarare i den musikantiska energin och de medryckande folkliga melodierna.  

Det djup som musiken äger finns inte så mycket i de enskilda kompositionerna som i helhetens fascinerande syntes: det musikaliska mötet mellan spanska kyrkomusiker, sydamerikanska indianer och afrikanska slavar. Kolonialismen var ett fruktansvärt projekt, vilket gör denna konstnärliga bieffekt än mer gripande i sin livsbejakande innerlighet. 

Även om man kan bli mätt på den kompakta frejdighet som serveras är det svårt att inte bli varm inombords av Ensemble Villancicos gränslösa kärlek till musik. Kulturhistoria blir inte mer inbjudande än såhär.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-01)