Best of Sweden  
Medverkande: Naser Razzazi, Osman Abdulrahim, Ramy Essam, Safoura Safavi, Habib Mousa och Faia Younan
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 3  

”Best of Sweden”, den världsmusikälskande basisten och producenten Andreas Unges hjärtebarn, är ett projekt som vill väldigt mycket. Det vill visa vilken fantastisk bredd som finns i de olika musikkulturerna i Mellanöstern och Afrikas horn. Det vill skaka nytt liv i musikkarriärerna för artister som var populära i sina hemländer innan de kom till Sverige och blev osynliga invandrare. Det vill uppdatera synen på vad som är svensk musik och visa vilken varierad musikskatt vårt land har idag. Det vill lyfta fram musik som politisk kraft. Och så vill den – detta talar både Andreas Unge och kvällens konferencier Alexandra Pascalidou om – uppmuntra taxiresenärer att prata mer med taxichaufförer för att det sättet få upp ögonen för andra kulturer än den egna.  

Det är med andra ord en ambitiös och behjärtansvärd men också ganska spretig konsert. Detta intryck förstärks av att de olika artisterna, som alla har sinsemellan väldigt olika musikaliska uttryck, aldrig spelar mer än en eller max två låtar i taget innan de blir avbytta av nästa artist i stafetten. Det är konserten eller projektet i sig som har huvudrollen.  

Kvällen inleds med att assyriska Faia Younan från Södertälje sjunger ”Mawtini” (Mitt hemland) ackompanjerad av cellisten George Hayabedian. Faia och hennes syster Rihan Younan sjunger och talar om sorgen över kaoset och lidandet i Mellanöstern i filmklippet ”To our countries” som har blivit en sensation på YouTube, och den vemodiga ”Mawtini”, en klassisk sång för att visa stöd till Palestina och numera även Iraks nationalsång, är en del av detta.

Naser Razzazi är konsertens höjdpunkt. Den 59-årige irankurdiska sångaren har en underbar röst och en elegant värdighet på scen som får honom att framstå som en kurdisk Sven-Bertil Taube. Han kom till Sverige 1984 efter att ha utsatts för den iranska regimens brutalitet eftersom han sjöng om den kurdiska kampen. Hans berättelse tigger om en dokumentär på tv eller radio och det är frustrerande att den slarvas bort här.  

Detsamma gäller för det charmiga energiknippet Osman Abdulrahim från Eritrea, som på sextiotalet skapade dansvänlig popmusik inspirerad av James Brown och Elvis Presley. Och även för Habib Mousa från Syrien, som 1968 bröt mot ett tvåtusen år gammalt tabu när han började sjunga kärlekssånger på assyriska och som har bott i Sverige sedan 1977. Dessa personer är fascinerande, men mer för sina livsöden än för den musik de gör idag, även om de gör fina framträdanden.  

Egyptiern Ramy Essam blev världskänd när hans sång ”Erhal” ekade över Tahrirtorget 2011 och blev ett soundtrack till folkets kamp för ett Egypten befriat från Mubaraks diktatur. Essam greps och torterades och flydde senare till Sverige och blev vårt lands första fristadsmusiker. Han gör ett starkt framförande av ”Erhal”, som dallrar av ilsken beslutsamhet, men hans andra låtar är generisk trubadurrock.  

Den Iranfödda Östersundaren Safoura Safavi, slutligen, är en ung artist med fantastisk scenutstrålning. Hennes musik låter har influenser från politisk reggae, vacker flamenco och flåsig Hoffmaestro-ska. Hon är en artist som än så länge är bättre än sina låtar.

Vilket rimmar lite med hela kvällen: artisterna är lättare att tycka om än ljudet av otåligt hoppande. Såväl genre- som kvalitetsmässigt är konserten en bergochdalbana (även om kompbandet är konstant svängigt och imponerande mångsidigt). I slutändan blir presentationen av dessa människor och deras musik alltför ytlig. Syftet är fint, men det räcker inte hela vägen.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-04-10)