Sibelius/Nielsen-festival
Verk av Ludwig van Beethoven och Carl Nielsen
Helsingborgs symfoniorkester
Dirigent: Stefan Solyom
Scen: Stockholms konserthus
Betyg: 4

Med sin tredje symfoni, ”Eroica”, lösgjorde sig Ludwig van Beethoven från klassicismens normer och rivstartade den musikaliska romantiken. Att sätta tonsättaren själv och hans känslor i centrum för ett orkesterverk var något oerhört, som chockade många men förförde desto fler. Konceptet blev omåttligt inflytelserikt.

Carl Nielsen hade ett annat utgångsläge när han hundra år senare, i 1900-talets och modernismens gryning, komponerade sin tredje symfoni, ”Sinfonia espansiva”. Nielsen tog hjälp av klassicismens formideal för att distansera sig från romantiken och skapa något modernt och eget. Där Beethoven och alla hans efterföljare hade hyllat det subjektiva och emotionella fångade Nielsen tidsandan av intellektuell distans till känslor och beteenden. Symfonin tycks skildra något objektivt och orubbligt i naturen och den ordlösa sången i den långsamma satsen låter som dimslöjor på toppen av ett berg.

Det är fiffigt att länka ihop Nielsens tredje symfoni med Beethovens dito. Inte bara för att båda tonsättarna med sina respektive tredje symfonier tog ett stort steg i den konstnärliga karriären, utan också för att ”Sinfonia espansiva” i sina första takter låter som en remixad version av ”Eroica”.

En skillnad är dock att medan Nielsens tredje symfoni, hur viktig den än var för tonsättarens utveckling, mest var en språngbräda för senare storverk, så är Beethovens trea så full av fräschör att den griper tag två århundranden efter sitt uruppförande. Som lyssnare får man svindel, inte av musikhistoriskt intresse, utan för att musiken är så knäckande bra.

Stefan Solyom gör helt rätt när han låter den inledande satsen i Beethoventrean spelas snabbt och hårt som en brutal livsbejakande vårflod. Som kontrast tolkas den andra satsen maximalt långsamt och sorgfyllt, och dirigenten torkar tårarna när den sista tonen klingat ut. Tredje satsens scherzo är tillräckligt lättsamt för att skänka andrum, medan finalen glider mellan de föregående satsernas glädje, allvar och kraft och skapar en utsökt syntes. Ett storslaget framförande.

Nielsens trea kan inte mäta sig med denna upplevelse. Solyom och Helsingborgssymfonikerna tar fram dynamiken och de skarpa kanterna i musiken på ett fint sätt, men de kan inte förändra det faktum att ”Sinfonia espansiva” är ett verk som imponerar mer än berör.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-22)