Rock
U2
”Songs of innocence”
(Island/Universal)
Betyg: 1
Att det går att åldras med värdighet som rockartist bevisades på 90-talet, då artisterna som fick sitt genombrott på 60-talet blev medelålders. Även om de kanske hade gjort en del snedsteg på 80-talet (Bob Dylans oklädsamt producerade ”Empire burlesque”, David Bowies och Mick Jaggers sorligt pinsamma ”Dancing in the street”-cover), visade de sig nu kunna vara relevanta och intressanta både för unga och gamla musikälskare.
Men hur ser det ut för de rockartister som kom generationen efter den legendariska? U2 debuterade 1980 och var inte världens mest kreativa band, men de var i alla fall unga, de var sin samtid. Bandets flitiga skivproduktion och turnerande gjorde att de växte sig allt större, tills de i början av 90-talet var ett av världens största band, utan att egentligen ha gjort något konstnärligt för att förtjäna det. U2 var stora för att de var stora.
”Songs of innocence” är U2:s första skiva skapad efter att medlemmarna fyllt 50, och de brottas med samma fråga som tidigare generationers artister gjort i samma sits: hur ska vi fortsätta vara relevanta? Den publik som tidigare attraherades av U2 dras idag snarare till Coldplay (som skriver bättre låtar än U2), Arcade Fire (som gör arenarock som är bra på riktigt) eller The Killers (som är lika intetsägande som U2, men åtminstone yngre).
När Frank Sinatra var 50 släppte han det vackra introspektiva albumet ”September of my years”. När David Bowie var 50 släppte han den friskt samtidsomfamnande drum’n’bass-skivan ”Earthling”. Men U2 är inte av samma artistiska kaliber, och använder andra medel än musik för att motivera fortsatt strålkastarljus. I ett halvdesperat försök att göra en stor händelse av detta deras trettonde studioalbum har de valt att samarbeta med Apple och släpper skivan för gratis nedladdning på iTunes en månad innan den släpps i andra format.
”Songs of innocence” har en titel lånad från William Blakes diktsamling ”Songs of innocence and of experience” från 1789 (Bono har sagt att en uppföljarskiva, ”Songs of experience”, kan komma att släppas snart). Men det är en ytlig referens som inte reflekterar skivans innehåll. Ett par låtar – ”The miracle (of Joey Ramone)” och ”Cedarwood Road” – handlar om Bonos barndom, men i övrigt är låtarna generiska poprockdängor med texter om att krig är dåligt, att det är viktigt att hitta sig själv och att det finns rika välmående präster som inte bryr sig om andra människor på riktigt. Vilket dock är något som Bono gör: ”God knows it’s not easy / taking on the shape of someone else’s pain” sjunger han i ”The troubles”, skivans sista låt (med Lykke Li som märklig duettpartner).
Inför den förra skivan, 2009 års ”No line on the horizon”, reste U2 till Marocko och exponerades för nordafrikansk musik som de valde att experimentera med när de spelade in nytt material. Men de fick kalla fötter och spelade till slut in ett gäng nya låtar med traditionellt poprocksound, och skivan som till slut gavs ut hade inga spår av exotiska influenser – de vågade inte ta risken, de vågade inte utvecklas. Den rädslan hänger kvar i den falskt betitlade ”Songs of innocence”. Att vara oskyldig är att vara naiv, att vara öppen. Men U2 är ett band som är slutet, skeptiskt till förändring, ointresserat av världen utanför fotbollsarenan. De ger rock dåligt rykte.
Bästa spår: ”California (There is no end to love)”
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2014-09-12)