topp 10 konstverk

Publicerat i: Allmänt
Jag och mina vänner i Facebook-gruppen som tidigare listat bland annat Bob Dylans tio bästa låtar bestämde oss för den idiotiska och underbara idén att lista världens tio bästa konstverk. Här är mina tio favoriter.



#10 La derelitta, Sandro Botticelli (egentligen Alessandro di Mariano Filipepi, född 1445 i Florens, död 1510 i samma stad)

Fick ett hugg i bröstet när jag såg denna (på en bild i tidningen för sex år sedan, ej sett den IRL). Den förskjutna kvinnan som gråter i sina rags på den hårda trappan. Livet är piss, människor är as, världen är vacker men det spelar ingen roll. 



#9 Natt i hamnen (systrar), Caspar David Friedrich, ca 1820 (Hermitage Museum, St Petersburg)

Svårt att välja en målning av Fridrich men denna tyckte jag väldigt mycket om när jag såg den på utställningen på Nationalmuseum. Den skitiga dimman, den uppenbara tystnaden mellan systrarna, den försiktiga handen på axeln, ett så fint ögonblick. Nice också att mr landskapsmåleri här behandlar staden som landskap, som natur. Åtminstone känns det så. 



#8 Ola Billgren (1940-2001), Pastoral (1996)

En av de bästa konstutställningarna jag varit på var en Ola Billgren-retrospektiv i Malmö konsthall något år efter att han dött. Han fick sitt genombrott som en fotorealismens mästare, men sen tröttnade han på perfektionismen och den kalla objektiviteten och sökte sig mot en mer poetisk realism, en realism bortom realismen. Jag tänker ofta på hans röda tavlor, det är liksom verkligheten sedd genom en hinna, en röd slöja. Just denna vackra tavla föreställer natur i Kåseberga. Men jag tänker oftast på själva perspektivet i dessa tavlor, inställningen, känslan. Ibland är verkligheten liksom beslöjad. Ibland är livet rött. 

 
#7 René Magritte, Les amants (1928), MoMA, New York

När jag var liten var surrealism och "lura ögat"-konst det roligaste och bästa som jag tyckte konsten hade att erbjuda. Som vuxen har jag haft svårt för surrealismen, alla dessa sköna killar och lustigkurrar, de ofta väldigt banala kopplingarna till Freud etc. Men en tavla som jag upptäckt på senare år och tycker otroligt mycket om är Les amants (Älskarna) av Magritte, Mr Trompe-L'oeil himself. Agnès Varda gjorde en hyllning till den i sin film "Efterskörd", det var så jag upptäckte den. Jag tycker det finns något hjärtskärande i bilden av paret som älskar varandra men inte kan nå varandra, deras ansikten är täckta, dolda, de är främlingar för varandra, de famlar i mörkret. Och ändå är deras kärlek påtaglig och äkta (åtminstone jag ser ingen ironi i denna bild), deras kyss är romantisk. De skulle nog vilja slita av sig tygstyckena från sina huvuden men det går inte. Eller också kanske de inte ens har insett att tyget är där.

 
#6 Joan Miró, Bleu II (Centre Pompidou, Paris)

Jag gör en Max (abstrakt konst) slash en Magnus (barndomsminnen) och tänker på det första uppslaget i boken Bildriket som vi hade när jag var liten. Där syntes den andra delen i Mirós triptyk Bleu I, II, III från 1961. Det var långt innan jag visste vad vare sig abstrakt, triptyk eller nostalgi var för något. Men när jag tänker på denna syn, som jag sett framför mina ögon många gånger genom åren, tänker jag inte på barndomsminnen och mys. Jag tänker på det universum som jag färdas till via denna blåa färg. I denna värld, befriad från allt som påminner om vår värld, kan jag känna ett lugn. Det är ett universum utan liv och död, utan ord och känslor, utan förändring och förstörelse. För mig är det blåa som en dröm, den typen av drömmar utan händelser och människor, en sorts kosmisk sömn. Jag älskar den.

 
#5 Joseph Beuys (1921-1986), Plight (1986)

Jag såg denna stora installation när jag var i Centre Pompidou under mitt första Parisbesök, sommaren 2002. Det jag mest minns av den resan var att jag svansade efter en tjej som gick på samma språkkurs som jag. Men besöket på Pompan fick mig att glömma henne och hennes teasande för en stund. Framför allt detta konstverk gjorde ett enormt intryck på mig. Man får kika in i ett stort rum med parkettgolv, konstiga tjocka tygväggar och en vacker flygel. Man ser att rummet leder till ett annat rum - men man får inte veta vad som finns där, för man får inte gå in i rummet, man får bara stå vid dörröppningen. Man kan bara speja bort mot det andra rummet, längta och fantisera. Tänk om det finns något ännu finare än en flygel där? Tänk om det andra rummet leder till ännu flera rum? Tänk om det finns något helt sjukt där? Och varför är väggarna täckta med tjockt tungt tyg? Allt är så mystiskt, det är som en gestaltning av en dröm. Mysteriet får aldrig en lösning, och det är därför man bär det med sig när man går därifrån. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det finns något underbart och vackert i det gåtfulla.

 
#4 Pierre Bonnard (1867-1947), Nu de dos à la toilette (1934), Centre Pompidou, Paris

(Denna kom kanske lite väl högt upp på min lista men what the hey.) Jag tyckte väldigt mycket om den här när jag såg den och andra Bonnard-tavlor under ett Parisbesök 2007. Bonnard var en del av konstnärskollektivet Les Nabis som tog över impressionisternas stafettpinne, med lite influenser från art noveau och tjusiga affischer. Det finns med andra ord något dekorativt och "fint" över dessa målningar, vilket kan vara ett skäl till att de inte har så himla hög status eller är superkända, de utmanar inte samhället direkt, man skulle lite elakt kunna kalla det för borgerlig konst. Men bara för att något är uppenbart vackert betyder inte det att det är ytligt och dumt. Jag slås av värmen i denna tavla, inte bara i färgerna och i hur allting tycks vara på gränsen till upplösning utan också i hur den nakna kvinnan har ena benet uppe och är lätt framåtböjd, det är inte en sexuellt laddad pose, hon ser bara skyddslös och väldigt naken ut, fast inte på ett ångestfullt sätt, utan på ett soft sätt. Hon är bara i sin egen värld, gör sin grej, tvättar sig, kanske nynnar på någon melodi. Det är en mysig bild helt enkelt. Varm. Och jag gillar mys och värme.

 
#3 Henri Matisse (1869-1954), Marockanskt landskap (1912), Moderna museet, Stockholm

Likt Goethe levde Matisse ett fett långt liv och var aktiv konstnär under många perioder och blev bara mer personlig och mer intressant ju äldre han blev (likt Goethe pluggade han också juridik en gång i tiden, en tanke jag brukade trösta mig med när jag traskade fram och tillbaka till Juridicum i Lund och undrade vad fan jag höll på med). Tyvärr är han så... bra att hans tavlor har blivit synonyma med "god konst" (lagom modernt för gemene man - allt som är äldre än impressionism skrämmer, och allt som är verkligt modernt skrämmer ännu mer) att det är lätt att hata dem eller tycka att de är intetsägande. Men jag kan fortfarande bli berörd av dem. Just denna har en speciell plats i mitt hjärta eftersom vi hade en affisch av den i mitt barndomshem i Simrishamn, jag stirrade på den mer eller mindre aktivt varje dag mellan att jag var 5 och att jag var 17. Den där marockanska trädgården är lika bekant för mig som vår egen trädgård (eller egentligen mer, eftersom jag hatade att vara utomhus). Jag älskar färgerna, det halvdunkla solen-har-precis-gått-ner-men-det-har-inte-blivit-mörkt-än-ljuset och att det känns som att man tittar upp mot en liten kulle (vad finns där bakom, på andra sidan, vad kan man se om man går upp för kullen?). Det är en miljö som är en del av mitt undermedvetna. Inget konstigt med det. Det är bara ett konstverk som är en del av mig och som jag aldrig vill eller kan skiljas från.

 
#2 Gustav Klimt (1862-1918), Beethovenfrisen (1902)

Vintern 2009 åkte jag och Petter till Wien en helg. Det var underbart. Det var svinkallt, vi kutade omkring på olika torg till olika ställen som serverade glühwein (det var många), vi käkade de största schnitzlarna jag skådat, vi vandrade omkring i en vacker död stad befriad från ungdom, befriad från framtid, tung av historia och av förnekelse. Och vi såg asbra konst. Jag hade en vurm för sekelskiftet 1900 (vem har inte det) med fin de siècle-dekadensen och hela den grejen, och Wien var den perfekta staden då, där hände allt, från Mahler till Secession-konstnärsgruppen. Man fattade efter ett tag att Klimt kanske var den i gruppen som gjorde vackrast tavlor och blev mest populär, men Schiele och Kokoschka var lite coolare och kanske lite djupare. "Kyssen" var ju fin att se men den kändes plötsligt lite dekorativ. Men när vi kom till Secession-huset och jag fick se Klimts fantastiska Beethovenfris (målad över tre väggar!) var det bara att kapitulera: detta var the shit. Bilderna var inte bara en allegori över mänsklighetens utveckling (inte pretentiöst alls), det var också en form av avancerad musikkritik, en tolkning av Beethovens nionde symfoni. Det slutar nämligen med körens hyllande av glädje och förening - och Klimt låter detta vara en förening mellan två personer som älskar varandra. Så romantiskt och fint. Älskar konst älskar livet älskar kärleken älskar Beethoven. Älskar Klimt.



#1 Alfons Mucha (1860-1839), Det slaviska eposet (1910-1928)

Den tjeckiske konstnären Mucha uppfann art noveau, den extremt najsa dekorativa stilen som gjorde affischer och affischinspirerade målningar runt sekelskiftet 1900 så särpräglade och njutbara. Men trots att han blev rik, berömd och inflytelserik på det så var det något annat som hans hjärta bultade för, något djupare och viktigare. Nämligen kärleken till det slaviska folket. Han målade 20 enorma (ENORMA) målningar under loppet av 18 år som på olika sätt skildrade det slaviska folkets historia, myter, sorger, geografiska skillnader och underbara egendomligheter. Det är inte nationalism, för slaverna hade inget land, det är världsfrånvänt drömmande och extremt romantiskt. Jag såg denna samling tavlor när jag var i Prag i våras - det är väldigt nytt att de visas där, för det var Muchas sista vilja att detta hans livsverk skulle visas endast i hans hemby, ett litet skitställe i Tjeckien dit ingen åker vilket har gjort dessa mästerverk praktiskt taget osynliga - och jag blev helt blown away. Det var det fetaste jag någonsin sett. Detaljrik realism, sublim romantik och egensinnig modernism (sjukheten i själva projektet tycker jag gör att man kan räkna det som modernism, åtminstone i någon mån) smälter samman i 20 målningar som är en triumf för måleriet som konstform. Jag önskar att alla fick se denna utställning.  (Se alla 20 tavlor och läs för de väldigt viktiga kommentarerna till var och en här.)