Dirty Loops
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 2

Möten mellan jazzvärlden och rockvärlden är laddade. Det kan bli så oerhört fel, om musikskoleduktig jazz förenas med rockens tröttaste klichéer. Men det kan också bli alldeles lysande, som i Steely Dans bästa stunder eller Joni Mitchells album ”Hejira”.

Senast jazzbaserad musik var hipp även för den breda poppubliken var i början av 90-talet, då acid jazz blomstrade och svenska mysindieband som Eggstone och The Cardigans vurmade för 60-talets jazz och bossa nova.

Men nu kanske det är dags igen, efter att Daft Punks succéalbum ”Random access memories” har omdefinierat den allmänna bilden av, om inte jazz i sig, så av det sena 70-talets och tidiga 80-talets studiomusikerbaserade groovekultur som organiskt smälte samman rock, pop, soul, funk och jazz till kommersiellt gångbar lyxpop.

Stockholmstrion Dirty Loops spelar hur som helst syntig pop med odiskutabla jazzinslag – eller ”fusion pop” som gruppen själv kallar det – och att de på kort tid har blivit mäkta populära är det massiva publiktrycket på Berns ett fint kvitto på.

Bandet består av trummisen Aron Mellergårdh, basisten Henrik Linder och sångaren/keyboardisten Jonah Nilsson. Sången har på intet sätt förtur framför den övriga musiken – Nilsson har en imponerande sångröst, men han är verkligen en sjungande keyboardist mer än en sceniskt helgjuten popstjärna. Det demokratiska i Dirty Loops, att deras jamliknande samspel hela tiden är i fokus, gör dem speciella i dagens popklimat.

Dirty Loops är mer musiker än låtskrivare, och ber till och med om ursäkt för texten till sin låt ”Sexy girls”. Men publiken tjusas av bandets skicklighet och av de fusionjazzigt utflippade versionerna av radiohits som Lady Gagas ”Just dance” och Justin Biebers ”Roller coaster”. De förvaltar på så vis den gamla jazztraditionen av att förvandla populära låtar till lekplatser för utforskande musiker.

Tyvärr är Dirty Loops lite för flåshurtiga för sitt eget bästa. Muskulös fusion mår bäst av att ha något skört och sårbart att kontrasteras mot, men det enda denna trio lutar sin blankpolerade musikermusik mot är explosiv spelglädje. Det blir för mycket av det goda, en hysterisk smällkaramell som imponerar mer som cirkusakrobatik än som konst.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-23)