Seinabo Sey
Scen: Dramaten, Stockholm
Betyg: 3

Seinabo Sey gav ut sin debutsingel för mindre än ett år sedan, och har sedan dess släppt ytterligare några låtar men ännu inget fullängdsalbum – ändå har hon förärats en konsert på Dramatens stora scen, och dessutom sålt ut. Den unga sångerskan är något av en sensation.

R&B-artisten Leslie Tay är förband. Hans låt ”Sofie” är hur bra som helst – inte minst för att han uttalar ”dig” som ”daj” på underbar malmöitiska – men det är högst oklart varför en balettdansös långsamt dansar omkring på scenen före och under hans framförande. Blandningen av stråktrio och tung bas funkar dock utmärkt.

Seinabo Sey själv möts av jubel när hon dyker upp ur scengolvet klädd i en glänsande röda tyger. Med sig har hon en harpist, tre körsångare, två keyboardister varav en spelar bas eller gitarr då och då och en trummis. Samt lyxiga videoprojektioner som växlar mellan varje låt.

Sey har samarbetat med hitgänget Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäll i nästan alla sina låtar, vilket hörs tydligt: melodierna är glasklara, beatsen fräscha och soundet är detaljrikt och mångbottnat. Med Seinabo Seys gammeldags bluesiga soulröst som extra krydda blir resultatet klockren radiopop, musik som är feelgood även när den går i moll.

Live är musiken inte lika klockren. Eftersom Seinabo Seys poplåtar är mer snygga än djupa finns det inte så mycket att gräva i, även om de uttänjda låtlängderna vill ge sken av något annat. Seys muskulösa sång blottar ingen intimitet. Stelt bankande rocktrummor i kombination med en evig ackordparad gör att musiken aldrig blir avslappnad och svängig. Kören utnyttjas för lite och harpan drunknar bland alla andra ljud.

Salem Al Fakir och Vincent Pontare gästar som manskör i ”River” och Oskar Linnros dyker upp för att spela piano i ”You”. Men det är utan tvekan Seinabo Seys show, hon har total närvaro i varje låt och glittrar av lycka i varje mellansnack. Trots detta och trots publikens entusiasm är dock inte konserten helt lyckad. Musiken tyngs ned av sina pretentioner, den är lite för allvarlig för sitt eget bästa, vilket skapar distans. Endast i gospelrockiga ”Hard time” och den uppriktiga ”Younger” hettar det till – där är Seinabo Sey precis så stor som det massiva publikjublet säger att hon är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-08)