Älskar denna låt.

BIOGRAFI
Ken Ring och Klas Ekman
”Livet”
Albert Bonniers förlag

De duggar tätt nu, de svenska rapparnas självbiografier. Ken Rings ”Livet” och Ison Glasgows ”När jag inte hade nåt” släpps samtidigt, snart kommer boken ”Ibland vill man bara försvinna” om Dogge Doggelito och nästa år släpps en självbiografi av Sebbe Staxx från Kartellen.

I många av fallen rör det sig om biografier skrivna enligt Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz-modellen, med en kulturjournalist som ickeanonym spökskrivare.

Relationen mellan huvudperson och medförfattare bör problematiseras. För bakom hiphoppens ständiga dragkamp mellan subkultur och etablissemang – att Jay Z numera är kompis med Barack Obama väcker högst blandade känslor bland rapstjärnans fans – finns en relation mellan skapande arbetarklass och konsumerande/tolkande medelklass.

Svenska kulturjournalister kommer inte från gatan. Svenska rappare gör det ibland. När så en rappare med strulig bakgrund tar hjälp av en välmående kulturjournalist för att skriva sin självbiografi, hur ska man då undvika den uppenbara risken att boken blir ett frossande i misär, osympatiska personlighetsdrag och kriminella handlingar? Hur undviker man att fördomar reproduceras? Vad har medför­fattaren för ansvar för hur rapparen framställs?

Man kan jämföra med realityse­rier som ”Paradise Hotel” och förhållandet mellan cyniska producenter och naiva deltagare. Producenten väljer hur deltagarna framställs, och har ett ansvar för att allt inte havererar i klasshat som underhållningsform.

Ken Ring, som slog igenom 1999 med sin debutsingel ”Mamma”, är en av svensk hiphops pionjärer. Han var en av de första som visade att man kan ha invandrarbakgrund och komma från förorten men bli framgångsrik genom att rappa på svenska och berätta om sitt liv. Han har visat att man inte behöver spela enligt musikbranschens spelregler, att karriären i längden tjänar på att man gör musik för sig själv och sina fans – det spelar ingen roll om man inte alltid har ett skivkontrakt, man kan släppa kompromisslösa mixtapes och gå runt på konsertgage. Och han har visat att hiphop kan fungera som en dagbok: han har låtit lyssnarna följa med på alla resor genom livet, från framgångar till bakslag, från fängelsevistelser till frigivningslycka, från bitterhet till försoning. Hans inflytande på svensk hiphop går knappt att mäta.

Självklart vill han berätta om alla spektakulära händelser från sitt liv när han nu ger ut sin självbiografi. Och det är intressant att läsa om hans uppväxt på 80-talet, hans relation med sin cancersjuka ensamstående mamma som dog när Ken var endast 14, hur sveket från social­tjänsten (efter mammans begravning i Kenya var Ken inte välkommen tillbaka till Sverige där han var född och hade bott i hela sitt liv) väckte en livslång aversion mot stat och laglydighet, hur vågen av hiphop på svenska svepte fram i slutet av 90-talet, om åren i skymundan och om comebacken.

Men det finns partier i ”Livet” där medförfattaren brister i sitt redaktionella ansvar. När Ken berättar om hur han misshandlar en kille nästan till döds för att denne sagt sig vara förälskad i Kens syster. När han berättar om hur han, efter ett bråk med sin flickvän, hotar flickvännens väninna på ett hemskt sätt. När han berättar om hur han hotar hiphopkollegan Petter efter att denne dragit sig ur ett konsertsamarbete, och därefter får pengarna som han skulle ha tjänat på konserterna. Allt detta är skildrat utan ånger och distans.

Resultatet blir att Ken Ring framstår som en människa utan normal empatiförmåga. Något som inte ligger i någon självbiografiförfattares intresse, och som kanske inte ger en helt rättvis bild av den person Ken Ring är i dag. Men det ligger i mediebranschens intresse att denna bild av Ken Ring får näring. Det ligger i medelklassens intresse att se arbetarklassens stjärnor som livsfarliga och exotiska. På så sätt upprättbehålls barriären mellan samhällsskikten.

Ken Ring blir genom sin ofiltrerade självbiografi utnyttjad av en sensationslysten bokbransch. En självbiografi utan självdistans från huvudpersonen är bara en halv bok.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-30)

(DN förtydligar 2014-10-01: Kim Veerabuthroo Nordberg är ensam författare, inte medförfattare, till den kommande boken om Dogge Doggelito, "Ibland vill man bara försvinna".)