”Babushka!”
Musica Vitae
Med koreografi och dans av Virpi Pahkinen
Scen: Stockholms konserthus
Betyg: 3

Ryssland och rysk dans är det lösa temat i denna konsert med kammarensemblen Musica Vitae. Programmet rymmer musik från fem olika tonsättare, från 1800-talets början till 1900-talets slut, och inte så mycket dans som man hade kunnat hoppas på.

Innan Dmitrij Sjostakovitj påbörjade sin fantastiska svit av femton stråkkvartetter skrev han ”Två stycken för stråkkvartett” baserad på tidigare komponerat material, nästan som en studie inför vad som komma skulle. Denna musik – ett elegiskt adagio och en käck polka – kan tyckas bagatellartad, men Musica Vitae framför den med största respekt, och framför allt elegin låter toppen.

Beethoven var visserligen inte ryss, men hans tre ”Razumovskij”-kvartetter tillägnades den ryska ambassadören i Wien. Vi får höra den sista satsen ur den första av dessa tre kvartetter, som faktiskt använder sig av en rysk melodi. Det känns lyxigt att höra en Beethovenkvartett framförd av en 17 man stark stråkensemble, och därför frustrerande att bara en sats framförs.

Dansaren och koreografen Virpi Pahkinen gästar i två stycken av Lera Auerbach och Sofia Gubajdulina. Auerbachs korta men emotionellt intensiva ”T’filah” för soloviolin är konsertens höjdpunkt, framförd med känslig hand av Fredrik Paulsson. Pahkinen dansar i långsamma och symmetriska, till synes rituella rörelser och använder sig av sina vita scenkläder så att hon ömsom ser ut som en ängel, ömsom som en larv i en kokong.

Dansen i Gubajdulinas stråkkvartett nr 4 är mer spretig och disharmonisk, vilket passar musiken som låter som en gestaltning av en mörk kloak med vatten som rinner längs väggarna och en obehaglig kyla i luften. Pahkinen tycks imitera otäcka djur i denna miljö.

Igor Stravinskys musik till baletten ”Apollon musagète” från 1928 är konsertens sista och längsta verk, och framförs utan dans. Denna neoklassicism lät säkert fräsch när den kom, och var en viktig punkt i Stravinskys utveckling – och visst är det kul att få höra annan balettmusik av Stravinsky än de modernistiska klassikerna från 1910-talet – men det kan inte hjälpas: denna musik låter duktig och artificiell idag. Åtminstone när musiken ska stå på egna ben, vilket känns extra orimligt när Virpi Pahkinens står till buds.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-10-11)